Så länge jag hör havet brusa 2

När också Veronica lämnar mig, hon flyttar hemifrån som sjuttonåring, försöker jag mig på den stora flykten. Jag återupptar ett gammalt intresse och ger mig ut på långa enmansseglaster i en båt jag lånar av en god vän. Annette älskade havet men hade samtidigt en, vad jag kan tycka, nästan överdriven respekt för det. Hon ville aldrig följa med mig ut, med följden att även jag blev kvar på landbacken. Nu finns hon inte här och om något gott har kommit av det så är det detta enda, att jag kan svara när havet kallar på mig. Men hellre att havet för evigt fryser till is än att hon för evigt är borta.

Under en tid är jag ute på sjön varje helg och helst när det är hårt väder. Då får jag kämpa mot naturen och det känns som jag strider mot tingens ordning, mot ödet jag tvingas leva under. Men på havet har jag chansen att segra, det är ett element jag behärskar - till den dag då det försöker ta revansch på mig. Jag slår runt med båten en natt som denna då det stormar och ingen borde segla. Inget allvarligt händer vare sig med båten eller med min kropp. Jag blir inte rädd, men jag känner mig besegrad och förödmjukad. Jag kan inte förklara hur, men min längtan och lust inför havet bara försvinner. När båten återbördats till småbåtshamnen låter jag den stå där.

Det går några år. Efter allt som hänt vill jag återskapa ro och rutin, återfinna någon slags trygghet. Den glädje jag har kvar har jag i jobbet som jag alltid trivts med. Vad jag jobbar med kan kvitta. Det räcker med att säga att jag tjänar bra och att jag under denna period jobbar mer än någonsin förut, lika mycket som de unga, hungriga nyrekryterna på företaget. Kontoret, inrymt i de flottaste lokalerna innanför vallgraven, blir nu mitt andra hem. Men varje kväll tar jag bilen genom den upplysta stadskärnan, förbi färjeterminalerna och varven där på andra sidan, vidare utefter motorvägen tills jag når infarten till den del av staden jag gjort till min. Jag parkerar som så många gånger förr utanför det vi en gång kallade vårt drömhus.

Så mycket mer skulle jag nog inte ta med i min berättelse. Mitt liv har gått vidare i samma rytm och ton som under de första åren efter det att jag blev ensam. Jag har levt förlikad, förenad med mitt öde. Man kan väl säga att jag resignerat inför det. Jag har fortsatt sova i dubbelsäng, fast bara undantagsvis tillsammans med en kvinna. Förvisso har det hänt en och annan gång, men minnet av Annette har omöjliggjort alla tankar på permanenta arrangemang. Jag kommer aldrig låta henne ersättas av någon annan, bli min före detta. Hon har förblivit min och jag vill tro att jag förblivit hennes.

Relationen till Veronica, min dotter, hade också förblivit densamma om inte hon på senare år börjat försöka närma sig mig igen. Vi har upplevt en slags försoning men kontakten oss emellan är spröd och därför sporadisk. Min rädsla att åter såra gör att jag ännu håller henne på visst avstånd. Jag vågar ändå påstå att Veronicas återinträde i mitt liv visat att förändring är möjlig. För ett par månader sedan beslutade jag mig för det som så länge varit det mest otänkbara - att lämna huset.

Jag har bott kvar i alla år. Försökt hålla kontakt med drömmen och lyckan som också de bodde tillsammans här en gång. Huset har varit en ständig påminnelse om allt som jag har förlorat och det som jag ännu har kvar. Men nu, efter alla dessa år, har jag insett att jag en gång måste bryta upp och åtminstone försöka skapa mig en framtid som inte är fjättrad till det förgångna.

Till att börja med ordnade jag så att jag kunde gå i pension i samband med min sextioårsdag i somras. Fri från arbetets plikter har jag satsat all energi på att gå igenom alla mina ägodelar, slängt gammal bråte och återupptäckt gamla klenoder. Samtidigt har jag långsamt börjat packa och bit för bit demonterat mitt liv här. Tanken är att det ska byggas upp i helt ny skepnad vid en annan kust. Jag kan lämna den här staden men jag kan inte lämna havet.

Och nu är huset alltså tomt och jag upplever mina sista timmar innanför dessa väggar. Alla möbler är borta. Det känns märkligt öde. Jag känner inte längre igen mitt hem och det är bara i strikt mening som det fortfarande är mitt hem. Ofta har jag tänkt på samma sätt om mitt liv. Jag känner inte igen mig i det och det är bara av nödvändighet som det fortfarande är mitt. När jag i natt har läst min dagbok har jag känt mig mer främmande för mig själv än någonsin förut. Jag ligger här och tänker och minns, och minns och tänker. Men vad ser jag mer än ett sammelsurium av slumpmässiga faktorer som styrt och ställt som de velat?

Jag kan se mig som ett offer för omständigheter; men vem eller vad är det som kräver att jag offras? Mönstret jag söker finns bara inte. Den enda regel mitt liv lär mig är att det som sker, det sker. Att finna någon frid i den filosofin är svårt. Fast jag vet ju att allt har skett precis som det står skrivet, som vore dagboken en profetia som i forna tider förutsagt exakt hur mitt liv skulle gestalta sig. Men nu ska förbannelsen brytas - i gryningen börjar mitt nya liv.

Jag måste ha somnat för redan börjar det första morgonljuset sippra in genom fönstren. Det har slutat regna och vinden har mojnat något. Stel i ryggen reser jag mig upp, sträcker ut armarna och gäspar. Jag går fram till fönstret och tittar ut i trädgården. Världen där utanför har inte vaknat än. Det är bara jag och mitt hus. Jag går ut i köket och sätter på kaffevattnet. När vattenkokaren stannat blir det inte tyst. Ett ljud jag inte hört, eller kan minnas att jag hört, sedan Annette försvann ur mitt liv fångar min uppmärksamhet. Jag följer ljudet uppför trappan, in i rummet där vi definitivt bestämde oss. Ja, det är ljudet av havsutsikten. Det hörs alldeles tydligt nu och det gör hela skillnaden. Mitt gamla liv, mitt nya - vad spelar det för roll vad man kallar det? Båda är en del av samma flöde. Mitt öde.

Ett par timmar har gått och det står nu helt klart att jag har ändrat mig. Min bestämmelse är här. I huset där jag byggde lyckan och såg den brytas ner. I staden som utgjort fonden i dramat, och i huvudrollen havet. Jag har förlorat något av behovet av förklaring. Inget kan ändra på vad som skett, och saknaden av sammanhang lindras i ljuset av det vackra jag fick. Att allt togs ifrån mig kommer alltid vara min livssorg. Men jag har förstått att vinst förutsätter förlust och att förlust följer av vinst. Det är så livet är. Och när jag framöver löper den sista etappen vet jag vilken väg som gäller. Den som går upp och ner men i slutändan alltid leder mig tillbaks hit. Hem. Så länge jag hör havet brusa vet jag att jag är hemma.

Av Mattias Agnesund 18 jun 2002 14:19