Så länge jag hör havet brusa 1

Gitter någon höra på. Skulle någon be mig enträget. Då kanske jag skulle berätta om mitt liv. Då skulle jag låta mig smickras av intresset, gräva djupt i mitt inre och tala mig törstig om det som är mitt. Vissa saker skulle jag kanske förtiga - jag värnar om det privata - andra saker skulle jag säkert brodera ut och göra större än vad ärligheten tolererar. En bra historia kan alltid göras bättre. Det inser jag nu när jag ligger här på rygg och bläddrar i min dagbok. Varje sida är en spegel av själ och hjärta som de tycktes mig då. Jag har inte ändrat en bokstav. Jag ser inga överstrykningar. Allt här är nog sant, det borde det vara. Ändå är det som jag inte känner igen mig, eller inte vill känna igen mig. Detta trots att varje anteckning med kirurgisk precision skär in i mina minnens nervtrådar. Det blixtrar till av tydliga förnimmelser medan hågkomsten håller historien i hand ett litet slag.

Men det räcker inte. Min historia är inte tillräckligt intressant i sig. Jo, jag har varit med om en hel del. Dramatiska och gripande saker, kan man tycka, men som var för sig saknar ett sammanhang. Det är därför jag måste rekonstruera alltsammans. Jag har alla bitarna men jag har aldrig lyckats tyda mönstret i pusslet. Nu måste det ske. Innan jag flyttar härifrån måste jag göra upp med de scener som utspelat sig här.

Flyttlasset har redan gått och imorgon står jag på tur. Huset står tomt så när som på mig och den skrynkliga madrass jag ligger på i ensam väntan. Runt om mig ett knarrande parkettgolv som reagerar på min minsta rörelse. Huset känner mig lika bra som jag känner det. Det regnar min sista natt. Den första höststormen har kommit i tid till mitt avsked. Augustiskymningen sveper in genom de kala fönsterrutorna, vinden tjuter utanför och fast det inte är kallt här inne känns det som jag fryser.

Historien börjar med en annons i tidningen. Jag är 35 år, min fru ett par år äldre och vår dotter har hunnit bli fyra. Annette och Veronica är en större del av mitt liv än jag själv. Vår ekonomi har äntligen gett oss möjligheten att köpa en villa. Annette och jag har drömt om det i säkert fem år. Vi ska flytta ut från centrum och vi ska bosätta oss nära havet. Huset i annonsen ligger i Långedrag. Vi har inte trott oss ha råd att flytta dit, men priset och objektbeskrivningen bildar en så perfekt kombination att nyfikenheten måste stillas.

Annette går omkring på övervåningen med en trött och grinig Veronica i famnen. Men Annette ler lyckligt. Hon har hittat hem. Och när vi ser på varandra vet vi att här ska vi bo så länge vi lever. Kontraktet skrivs på redan samma dag. Huset har ’viss havsutsikt’, vilket betyder att om man lyssnar riktigt noga kan man höra havet brusa, förutsatt att det blåser kuling. Sådär brukar vi skämta de första åren, när någon besöker vårt hus för första gången. Men vi trivs verkligen. Vi bor, renoverar, älskar, städar och leker med Veronica och med varandra. Och livet leker, det med.

Det här är ljusa minnen och jag blir varm till sinnes när jag tänker på dem. Vad jag inte kan förstå är hur livet så förrädiskt kunde le mot oss när det visste såväl vad som väntade oss. Hur den ljusa framtid som öppnat sig för oss skulle komma att dras undan, som om huset bara varit en platt kuliss för en filminspelning. Det manus vi omedvetet följde hade börjat i harmoni men efter fem års tryggt och tillrättalagt vardagsliv tycktes någon anse att det fick räcka.

- Jag blir bara borta en vecka, säger jag!

Annette tittar på mig bedjande medan jag för tredje gången försöker förklara att jag inte kan avstå från den tjänsteresa som erbjudits mig. Ärligt talat förstår jag inte varför det här gör henne så upprörd, varför hon gråter och säger att jag inte får åka. Det är inte likt henne alls. Starka, rakryggade Annette som ofta låtit mig veta att hon stöttar mig i allt och klarar sig utmärkt på egen hand när så behövs. Dessutom har jag gjort flera liknande resor utan att hon protesterat. När hon nu plötsligt gör det blir jag arg och skriker något om att jag får väl skaffa barnvakt till både henne och ungen om det ska vara såhär. Då ger hon mig en blick av sådan skräck och hjälplöshet att jag till denna dag inte kommit över att jag inte genast går fram och tar henne i mina armar och håller henne kvar tills allt blir som vanligt igen. Istället förblir vi oense och en tidig morgon när Veronica sover och det ännu är mörkt ute går jag genom trädgården till en väntande taxi som ska ta mig till Landvetter och vidare ut i världen. Annette står kvar på tröskeln men jag vänder henne ryggen.

Något mer händer egentligen inte. När jag planenligt kommer hem igen en vecka senare står huset kvar, min hustru har inte misshandlats eller våldtagits av någon galning, och vår lilla dotter är frisk och kry och lycklig över att pappa är hemma. Nej, Annettes föraningar gällde något annat och jag vet fortfarande inte vad. Jag vet bara att från den dagen börjar jag förlora henne. Mitt livs varför börjar sakta formuleras i takt med att Annette gradvis försvinner in i sig själv. Jag och Veronica lämnas utanför. Att något är fel begriper Annette före oss andra. Hon säger att hon tappat taget och mina bortförklaringar kan inte rubba den övertygelsen. Det är här jag brukar vilja sluta komma ihåg. Allt som rör Annettes sjukdom och dess konsekvenser känns så overkligt och främmande att jag inte kan se mig själv som en del av det. Tjugo år har gått sedan vårdarna tar henne härifrån till den institution där hon under tre år behandlas utan resultat och sedan slutar sitt liv i total slutenhet.

Veronica är bara tolv år när hennes mamma dör. Själv är jag fyrtiotre men det är jag och inte hon som möter sorgen som ett barn. Jag gråter tröstlöst i veckor som en hopplös egoist som bara ser sitt eget elände. Jag glömmer nästan bokstavligen bort att se till Veronica. Avståndet växer mellan oss, det växer till den grad att vi till slut inte längre kan finna vägen tillbaka. På ytan lever vi som far och dotter men i djupet drunknar vår relation. Hon bor kvar i sitt flickrum på övervåningen som vore hon en vanlig hyresgäst. Hur kunde det gå så? Det kan inte ha varit en nödvändig konsekvens av Annettes död. Det kan inte bara förklaras med mitt svek som förälder. Olyckorna i mitt liv har kommit slag i slag men utan djupare orsakskedjor att binda dem samman med. Frågetecken har blivit hängande i luften. Jag har sökt svaren men förblivit dem skyldig.

Forts. följer

Av Mattias Agnesund 18 jun 2002 09:44