Änklingens blues, del 1

Kvinnan jag nyss citerade, är inte bland oss längre.Hennes ledtråd i det vi kallar livet - "en människas värme" - kommer att fortleva så länge som alla de som kände henne finns kvar.

Hon talade om den innersta kärnan hos oss tvåbenta, odrägliga varelser... människor.

Sedd i den omvända kikarens kristallklara perspektiv inser jag att vi snålar med det viktigaste här i livet, ja, med "en människas värme."

NATTENS MÖRKA SAGOR

Natten blev hans vän. Mörkret har gett en chans till det förflutna att byta skepnad och träda fram. I mörkret hade han fortsatt den halvkvävda dialogen med sin bortgångna hustru, den förlorade halvan av hans jag.

Varseblev hennes närvaro i rummet och pratade till henne som om hon hade suttit kvar i sin fåtölj...

"Vi var tillsammans på stan och gjorde oss i ordning inför din jordfästning. Kerstin var med.Jag körde vår vita Volvo.
Sedan tog vi en promenad i slow motion. Du klädd i en gammal morgonrock, jag i min eviga, sportiga, vinterrock. Vi småpratade och jag bad om att få dina ringar. Jag ville ha dem hemma hos mig. Tyst irrade vi omkring på Söder. Bekanta ansikten strök förbi och tafatt hade jag försökt att tala om min Ånger för att jag inte gjorde mer för att rädda dig kvar.
Vi stannade vid krematoriet.
Du har - din vana trogen - tagit dina tabletter. Vi omfamnade varann och sade ett tyst farväl. Inne i ett stort rum, snarlik en reception, läste en sköterska högt ditt namn..
Och bakom dig stängdes dörren med en ljudlig smäll. Jag blev stÅende ett tag. Ville egentligen fråga dig om tabletterna kunde vänta... men du var borta."

En äldre, välklädd man stegade in och frågade vid namn efter dig. Jag nickade tyst mot dörren.

Efter en halvtimme eller var det en dag? stod han plätsligt på gatan. Gick till posten för att uträtta några ärenden åt henne. Bland annat skicka i väg ett brev som han hade ett fasligt sjå med, då en otymplig kudde - av för honom okänd anledning - skulle fästas vid det. Till sist gick det och vips var han ute i gatuvimlet igen. Hittade sin bil och åkte hem.

Hemma i arbetsrummet stod en ung, stöddig pojke som frankt meddelade honom att från och med nu skall han minsann använda hans skrivmaskin ett par timmar om dagen. Minst! "Inte den nya", lade pojken hastigt till.

Okay, tänkte änklingen och försökte identifiera en kvinna som stod bredvid pojken. Rummet, händelsen, pojken dök upp i nattens sagovärld utan någon som helst anknytning till jordfästningen. Episoden med skrivmaskinen påminde
honom om något som har inträffat fär sådär en trettio år sedan.

Han var mycket fäst vid en gammal skrivmaskin - köpt på det militära överskottslagret - och hustrun färmådde honom att skänka bort den till en pojke med läs och skrivsvårigheter. Plötsligt mindes han den bitterhet
han kände när han återsåg maskinen malträterad, sönderslagen.

Tårarna rann - och han vaknade.

MORGONRUTIN

Solen går upp som så många gånger förr och en ny dag frestar, eller avskräcker människan i gryningen. Vad den har i sitt sköte får vi veta när dagen blir natt igen. När tjuven har lagt beslag på det dyrbara, när barnen har somnat framför TV:n och har glömt borsta tänderna, när grannen efter tjugo års tystnad plötsligt sätter bergsprengaren på högsta volym. Och när snön bärjar smälta i solskenet och ger hopp till dem som kan ta emot det. Så även denna silvergråa fredagsmorgon.

Tidningen har kommit och kaffet Är klart.

Farsstolen står där den stått sedan 1962 då den införskaffades. Tidningen sorteras noggrannt efter hans tycke. Således hamnar Platstorget i botten med Näringslivet överst. Sedan kommer sporten, kulturen och
understräckaren samt TV-programmen med hela baletten.

Det snöar lätt på balkongen och älsklingskasetten snurrar på bandspelaren. Morgonhostan gär sig påmind efter den första cigaretten, det vill säga allt är som det skall vara under en änklings morgonrutin, famlande mot den kommande dagen.

Nästan.

Väckningsceremonin från tiden då hälsan styrde och ställde i huset var borta för alltid.

Man vänjer sig aldrig muttrade han och strök håret från pannan. Fick han en hostattack på natten? Väckte han henne, måntro? Efter några minuters väntan kom en befriad suck från hans läppar. Nej. Det är svårt att väcka någon som vilar i en minneslund fyra mil från sängen han stirrade på.

Förmiddagen - ljusgrå, våt och tråkig - gick åt diverse småsaker. Han handlade för helgen och skrev brev. Två hade ringt, men han fick inte tag på den han ville tala med. Banken har blandat ihop korten kontona så han var riktigt arg och hungrig när maten blev klar.

En änklings dag är som en förenklad självdeklaration. Det är bara att skriva på och resten tar storebror hand om. Fan trot!

Brev anländer och myndigheten meddelar att... hans fall skall specialgranskas för... och här anförs ett grymligt skäl som han inte riktigt begriper; att ytterligare information är att vänta senare.

Veckorna går och han mår illa när han öppnar den utlovade skrivelsen. En torftig, flack, intetsägande text, utan rim och reson.

Från denna pockande verklighet flyr han tillbaka till drömmen. Tidningen glider obemärkt till golvet och han sluter ögonen.

Av imre ivanka 18 jun 2002 13:35