VM i idiotiska debatter

Ibland när jag surfar omkring här på Sourze förvånar det mig storligen hur mycket ork vi skribenter har att uppröra oss över skitsaker. Andreas Ekholms upprörda inlägg om Engdals VM-uttalande är ju bara ett exempel. Annars har jag under våren haft stort nöje i storordade men småsanna feministdebatter och mycket roande diskurser om könsbehåring – ja, muffdebatten går obesegrad ur striden i idioti.

Att Ekholm har så mycket ork att han lyckas producera så många välsvarvade formuleringar om Engdals belästa elitism förvånar mig oerhört, då jag trodde att det var ett välkänt faktum att taniga läshuvuden alltid använder pennan som taskig kompensation för kroppsstyrka. Kan man inte vara cool men enkelspårig machoman, som till exempel Lasse Anrell, eller livsfarligt manlig som galna målvakten Kahn, så kan man i alla fall bli giftig dock aningen fjompig sekreterare. Är inte det en männens gyllene regel?

När sedan Horace Engdal bemöter kritiken som riktas åt honom med det suveräna slutangreppet om att han skulle tvingas lägga böckerna åt sidan för att inte såra landsortsbor, då står jag upp och applåderar ungefär i samma veva som Neuville får in bollen bakom Chilavert. På bästa 08-manér häver han ur sig en kommentar som understryker ungefär varenda hatisk fördom mot den kvasiintellektuella storstadselitismen, och han gör det så subtilt, med så vackert skymd ironi att kommentaren till och med tar steget från provocerande till att bli lite elak. Det är ju med uttalande som detta som han kan sätta mer än hälften av människorna, som gärna betecknar sig själva med adjektiv som smart, på pottan. Det är just därför jag inte kan låta bli att tycka att han är rätt gullig.

Har det undgått någon vilken person vi har att göra med här? Var det bara jag som satt hemma förr om åren och såg på Röda Rummet i anfall av bistra försök att hänga med i Horace Engdals ordsvängeri? Var det bara jag som fick tanken att en man som måste läsa sina egna ord innantill för att få till ett uttalande med schvung inte var så mycket att skrämmas av? Allvarligt talat, mannen må vara hur mycket sekreterare i Svenska Akademien som helst, men någon mediamogul är han då inte – och vem fan bryr sig vad han har att säga om fotbolls-VM? Det är ju knappast så att Ekholms eller hela svenska folkets fotbollsglädje förringas av det faktum att Engdal gör ett halvhjärtat försök att på bekostnad av nyss nämnda fenomen försöka upphöja sig själv lite grand. Kan vi inte bjussa på det? Eller har vi så dåligt fokus på vad som egentligen är viktigt att ett sådant fånigt uttalande kan få oss ur balans?

Och slå mig långsamt baklänges, men stod inte uttalandet bara i en typisk sidfyllande skräpspalt i Aftonbladet? Vem har ork att uppröras av vad som står i en sådan? Vem bryr sig om vad som står i en tidning som Aftonbladet över huvud taget? Ja, förutom Anrell då. Inte jag.

Jag förstår inte riktigt vad vi tjafsar om. Alla människor vill vara bäst, alla människor vill bli bekräftade. Och för att få vara bra måste någon annan vara sämre. Det är ju bara så det fungerar. Att Horace Engdal visar drag av mänsklighet och dessutom gör det i en av Sveriges bästa skittidningar är väl inte så mycket att börja dundra över? Speciellt inte nu, när en match som Danmark mot England når sin upptakt. Jösses, vem fan bryr sig om vad Svenska Akademiens sekreterare säger då?

Kom så tittar vi på fotboll istället. Mills som en satans sexig men taktisk svaghet i Englands backlinje och Owen som aldrig riktigt lyckas, jämte dramatiken hos Tomasson och Milan-glidet hos Helveg. Ingenting kan bli mer underhållande, förutom möjligtvis de fantastiska skrattframkallande och misstänkt syrainspirerade inläggen som David Olsson har skrivit om människor i frysboxar, som vi läser i halvtid.

Av Annakarin Josefsson 16 jun 2002 15:18