Så är det att jobba på radio

Lägesrapport juni 2002: jag jobbar på en av Sveriges populäraste radiokanaler, har drömjobbet som lustigkurre och har utan att själv anstränga mig 200-300 000 primetimelyssnare som mer eller mindre aktivt lånar mig sitt öra. Likväl är jag besviken.

Jag är besviken för att lönen precis täcker mina grundbehov, om man inskränker dem till hyra och telefon. Skulle jag känna för en luxuös utsvävning i form av ett mål mat, får jag åka hem till mor för pengar jag inte har.

Jag är besviken för att man tvingas slåss för att få en veckas förberedelser till ett program som folk faktiskt ska lyssna på. Jag är besviken för att programmet därigenom givetvis inte blir så bra som det borde. Åtminstone inte än. Men svenska folket ska inte behöva ta del av ens övningar.

Min frustration ligger på flera plan. Främst på ett privat, gnälligt, självföraktande och självupptaget. Det är svårt att känna sig som annat än en dokusåpelirare när man ställer upp på en lön något mindre än ett soc, när man tackar nej till ett lärorikt arbete inom psykvården där man rentav skulle kunna göra en insats, när man står med mössan i hand och låter sig bli halshuggen av radiorecensenten och dissad av sin chef – allt för exponeringen.

Det är ingen, jag understryker ingen, skillnad på mig när jag snällt skriver under vad som i praktiken är ett luftkontrakt och på de halvfigurer som äter orm och grupprunkar och vänsterprasslar inför påslagna kameror mot att kunna åka runt och servera sex-on-the-beach på obskyra stadshotell under några veckor i hetluften.

Det är ett stort problem med den här branschen. I samma ögonblick du har ett namn, en status, en offentlig identitet kan du förhandla till dig en Lasse Berghagen-miljon för att göra ännu en slentriansommar på Skansen. Fram till dess får du vara redo att slita hund för låtsaslöner. I filmbranschen jobbar tusentals folkhögskoleentusiaster gratis för att, som det heter, komma in i verksamheten, lära sig jobbet, skaffa sig kontakter.

Det är samma problem som uppstod varje år när jag jobbade inom omsorgen, på ett gruppboende för utvecklingsstörda. Enligt omsorgslagen har de boende rätt till en årlig semester. Givetvis måste de beledsagas av personal. På en semester jobbar man naturligtvis dygnet runt; även när man sover är man på jobbet. Trots detta betalade kommunen bara för tolv timmar per dygn, varav fyra var för sovande natt, det vill säga i princip lite fickludd och vakuum.

Detta var en deal där alla förlorade utom en kommun som ändå inte hade några vinstkrav. Ändå kunde den pågå år efter år. Och varför? Jo, för att två av damerna som jobbade på boendet kände ett större ansvar för de boende som de betraktade som sina ungar än vad de kände för de kollegor som därigenom tvingades godkänna systemet.

Jag befinner mig i samma märkliga situation. Facket säger det inte uttryckligen, men det insinueras att man är en svartfot och hotas med att införa stämpelklocka så att man inte befinner sig på arbetsplatsen mer än den tid man har betalt för.

Det absurda är att jag är betald för elva timmars arbete per vecka, vilket utöver de fasta sändningstimmarna två timmar per dag ger en tjugo dagliga minuter till förberedelser. Även för en människa utan erfarenheter av att skriva och framföra saker, framstår det som en orimlig deal. Visst, jag kan göra det, men det blir både tekniskt och innehållsmässigt ett undermåligt program. Och den exponering jag blivit lovad istället för anständig lön, är faktiskt beroende av att det finns nåt som tillnärmelsevis liknar kvalitet i det man gör.

Hos mig väcker en sån här situation en massa frågor om vems kulturen är och vem som rimligen ska pröjsa för den, och ibland kan jag slå över i ren nyliberalism och hävda att finns ingen efterfrågan, så ska jag ju så klart inte betalas. Men. Det är faktiskt skillnad. Hade jag gjort närradio för egna pengar ställer jag upp på en överenskommelse som gäller alla inom branschen. Nu delar jag arbetsrum med snubbar som gör samma jobb för den tredubbla ersättningen. Och det är faktiskt orättvist. Det säger nånting djupt i mitt gamla vänsterhjärta till mig.

Är då inte allt detta bara lyxproblem? Det finns människor som svälter, det finns människor som skändas, det finns människor som lider fysiskt och psykiskt. Är jag Edith Södergran-mannen som sökte en blomma och fann en frukt? Är jag gubben som rullades in till det dignande julbordet på servicehemmet och skådade ut över revbensspjäll, helstekt gris, brunkål för ett regemente och tolv sorters sill och surt frågade om det inte fanns nån buljong? Är jag prinsessan på ärten eller Marie Antoinette med kakorna? För nog finns det väl de som har det sämre?

Det finns alltid nån som har det sämre. Har du råkat såga av dig benet och känner dig nere på kuppen, kan du räkna kallt med att träffa nån som råkat sandblästra av sig huvet och som kallar dig en lyckans ost. I min hemkommun fanns en beryktad socialassistent som var MS-sjuk och satt i rullstol. När folk kom och målade upp sitt elände för att få hennes godkännande till några allmosor, pekade hon alltid på sina avdomnade ben och sa "jamen jag då?"

Men man måste då och då faktiskt få dryfta problemen. Jag tillhör en generation vars högsta gemensamma dröm är rampljuset. Jag tillhör en kultur med starka lutheranska rötter där man jävlar i det inte ska få något gratis. Jag tillhör ett umgänge där den självklara definitionen på en sjyst tillvaro är att få jobba med sin hobby. Allt detta sammantaget skapar en schizofreni som leder till ett självförakt som leder till att man sväljer och går vidare, men också till att man då och då, paradoxalt nog, måste göra tvärtom. Trotsa de röster i huvet som säger att man fan inte ska klaga, och faktiskt klaga.

För mitt problem är mångas. Och blir ännu flers. Nästa år kommer ett nytt gäng pajsare och vill göra radiohumor och då används min lön som argument för att inte ge dem heller nånting. Och så kan det fortgå, för ingen av oss vill missa chansen och ingen räknar med att det kommer ett nytt bekvämare tåg om en stund och ingen vågar gå ut från kontoret utan kontrakt och med rak rygg och skaffa sig ett vanligt hederligt jobb utanför offentligheten.

Jag vill understryka att det givetvis är en skön tillvaro att få lattja med trevliga människor och få akut respons på det man gör via e-post och telefon. Det får man inte på riktigt samma vis på psyket.

Å andra sidan får man riktigt lön och hederliga anställningsvillkor. Min poäng är att det nog faktiskt inte är nåt att förakta.

Av kalle lind 16 jun 2002 14:33