Pesten till Luleå

Utbildningen i Växjö var klar och nu var jag på väg till min hemstad; Luleå. Jag såg fram emot att lägga mig på Aronsbadet tillsammans med mina kompisar. De var ganska precis ett år sedan som jag låg där sist. Den gången kom en kvinna fram och gapade åt mig "Hallå, hallå, är det du som har visat trosorna i TV?" Jag struntade naturligtvis i att svara. Kvinnan som framförde klagomålet var själv endast iklädd BH och shorts. Hon tog tag i axeln och ruskade om mig och sa att jag var "den vedervärdigaste människan som finns". Min kompis tyckte att det fick vara nog, så hon dirigerade iväg kvinnan. Trots att det var mitt sista minne från Aronsbadet såg jag fram emot att få ligga där igen tillsammans med mina vänner.

Jag befann mig på tåget mot Luleå i söndags 9/6 när en tjej som varit på utlandssemester klev på vid Arlanda. Tjejen satt sig ner med ryggtavlan mot mig. Efter ett tag ville hon röka och skulle då bege sig till rökkupén. När tjejen fick syn på mig börjar hon ropa "Pesten till Lulé, pesten till Lulé!". När hon återvänder från rökkupén slår hon sig ner två säten framför mig vid en för henne manlig bekant och frågar honom "Vet du vilken rugguggla som sitter på det här tåget?". De visste han inte. "Gissa tre gånger" fortsätter hon. Han visste inte vem han skulle gissa på. Tjejen utbrister då "Anki Lundberg". Ja, det brukar vara nålsticken och inte värjhuggen som förpestar tillvaron. Det var drygt 14 timmar kvar av resan och jag började gruva mig för att resan skulle kännas väldigt lååång.

På tåget köper jag Aftonbladet för att fördriva tiden och lättare kunna ignorera donnan två säten framför mig. I tidningen kan man läsa om Alexander Ervik från Barenomgången 5, han vill varna folk från att börja använda narkotika.
– Innan man börjar med knark, ska man fråga sig om man inte är värd bättre än så här. Och det vet man ju att man är.

Alexander Ervik berättar att tomrummet efter Baren blev enormt. Han började leta efter vem han var och sökte svar och hamnade på fester där de förekom droger.

I samma tidning har en sammanställning gjorts på personer där dokusåporna förändrat deras tillvaro. En Villa Medusa-tjej ansåg att hon framställts felaktigt i avsnitten och ville stämma produktionsbolaget. En Baren-deltagare tyckte att det var svårt att leva upp till den bild TV gett av honom. En person från Robinson hade begått självmord kort efter deltagandet i programmet. Erfarenheterna efter dokusåporna ser väldigt olika ut.

Själv är jag inte missnöjd med hur jag framställts på TV. Jag tycker att produktionsbolaget lyckades visa många av mina egenskaper som spontan, aktiv, oberäknelig, otänkt och att jag ger ett smått förvirrat intryck ibland. Det jag upplevde som baksidan av mitt deltagande är det jag nämnt i början av texten. Jag har fått mycket skäll för bland annat min dialekt. Folk har upplevt att jag är pinsam för Luleå eftersom jag har så bred dialekt. Mitt brödbakande uppfattades av många som fjäskigt. Jag har dock aldrig sagt att jag varit med för att representera min hemstad utan endast mig själv. Mitt råd till den som vill vara med i en dokusåpa är - se till att din omgivning tål det. Idag har jag dock lärt mig ignorera påhopp när någon kommer fram och är otrevlig.

Sök gärna till dokusåpor men förbered dig mentalt. Det är tråkigt om människor efteråt ångrar sitt deltagande. Dokusåpor tycker jag är lite som Internets frihet. En vanlig "dödlig" har möjlighet att på Internet göra en egen hemsida eller nättidning och föra fram sitt budskap. Innan Internets intåg, då endast papperstidningar fanns, var man tvungen att vara mycket kapitalstark för att kunna starta en tidning. Idag kan kreti och pleti för några hundralappar skaffa sig utrymme på nätet och föra fram sina åsikter.

Innan dokusåporna fanns var möjligheten för vanliga människor ganska små att få vara med i TV. Idag har vi hunnit se många personer som fått möjligheten att föra ut ett budskap. Allt från att bli ett ansikte inom politiken, göra reklam för en cd man släpper, veganfilosofin, feministdebatten, visa tjusningen med kaninhoppning eller få ett uppsving i modellkarriären och mycket annat. En del kanske bara är med för att ha roligt i ett par veckor, andra känner för att prova något helt nytt. Hur som helst, utan dokusåporna hade inte dessa människor fått möjlighet till detta, sedan kan man tycka vad man vill om dokusåpor. Nu finns det en uppsjö av dokusåpor av skiftande kvalité och allt som går till överdrift är ju inte bra. Själv tycker jag att man kan se fenomenet dokusåpa lite som en möjlighet till yttrandefrihet. Så sök gärna till dokusåpor men tappa inte fotfästet efteråt och behåll dina gamla vänner!

Hellre riven av ett lejon än tråkad av hyenor.

Av Anki Lundberg 14 jun 2002 16:12