Vill ha lite respekt

Eller?

Om jag ställer mig och skriker så högt jag bara kan, tills ni släpper allt annat, stannar upp och verkligen tystnar. Kanske, ja kanske att jag skulle få er att lyssna då?

Det jag har att säga är något som verkligen borde tas på allvar. Ni borde verkligen lyssna på mig och ta till er av mina ord. De är viktiga. Livsviktiga. Om inte för er så åtminstone för mig.

Jag är en människa. Jag lever, i allra högsta grad. Så maka på er lite, gör plats åt mig också. Se mig med. Jag syns väl? Inte kan jag vara osynlig?

Men varför känns det då så? Ni passerar mig. Varje dag går ni förbi mig. Utan att ens titta på mig. Utan att ens bry er. Ibland trampar ni på mig. Springer nästan omkull mig. Men inte ens då bryr ni er.

Det gör mig arg. Det gör mig så arg att det gör ont. Det är sådana gånger som jag önskar jag kunde få er att lyssna. Men jag låter er gå förbi, jag låter er passera. Jag låter er trampa på mig. Gång på gång. På gång.

Det är lättast så.

För vad händer om jag verkligen samlar mod och säger ifrån? Om jag verkligen kräver rätt till att vara på samma villkor som er?

Kanske slår ni ner mig helt då?

Hur ska jag kunna veta? Jag har aldrig försökt.

Men nu ska jag det.

Jag skriker så högt jag bara kan, ja, håll för era öron ni. Ni kommer ändå att höra vad jag har att säga. Ni kan inte stänga ute mina ord och mina tankar hur mycket ni än försöker.

Jag tar plats, jag gör mig hörd! Jag får er att lyssna!

Ge mig lite respekt!

Av Sofie Karlsson 11 jun 2002 14:03