Jag är nästan fullvärdig medborgare

Idag känner jag mig lite mer som en fullvärdig medborgare. Riksdagen har bestämt att jag trots att jag som kille blir kär i killar så är jag en lämplig förälder. Jag är glad - tro inget annat - men bitterljuv är segerns sötma.

Samtidigt som alla bögar, flator och bin i Sverige har fått ett erkännande så har ingenting egentligen förändrats. Folks åsikter är desamma nu som de var för tre timmar sedan då beslutet ännu inte fattats. Alf Svensson och hans gelikar tycker fortfarande att jag är en olämplig pappa på grund av min sexuella läggning. Det som gör mig mest förbannad är att barnen har varit slagträn i den här debatten - på bägge sidor.

"Homorörelsen" har anklagats för att använda sig av barnen som någon slags symbol för den yttersta rättvisan utan att bry sig om barnets bästa. Jag avstår från att diskutera den punkten, den har diskuterats nog. Jag vill diskutera barnen som slagträn ur ett annat perspektiv.

Kristdemokraterna och andra homofober har använt sig av "barnets bästa" som en förevändning att lufta, och försöka slå fast, samtliga fördomar om homo- och bisexuella som finns och några nyss påhittade därtill. När ivern att svartmåla homo- och bisexuella blir för stark så får ofta andra grupper sig en skrapa samtidigt. Senast idag fick ensamstående mammor och pappor sig en känga.

Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, partiet som i sin ideologi har formuleringen "Människovärdet måste gälla som övergripande princip på hela politikens fält. Människolivet är okränkbart och alla människors sic har ett lika värde." sade idag i riksdagen:

- Det är diskriminering att förneka barn rätten till föräldrar av båda könen, något som alla andra barn har.

Smaka på det uttalandet. I en enda mening slår Alf Svensson fast att det inte existerar familjebildningar som består av annat än mamma, pappa, barn, och om det mot förmodan skulle göra det så är det en diskriminering av barnen. Jag sätter en rejäl slant på att han så småningom kommer komma med ett eller annat uttalande där han säger att det är en missuppfattning och understryker det med ett skenheligt det-är-jag-som-borde-vara-landsfader-leende, och till valet kommer det här vara glömt och förlåtet, amen.

Jag skulle kunna rabbla upp samtliga argument, och bemöta dem med motargument, men det är lönlöst. Fakta har inte varit relevanta i den här debatten på länge. Egentligen vill KD och många andra säga "Homosexuella borde inte få adoptera barn för det känns inte rätt. Jag vet väldigt lite om homosexuella, och jag är rädd att barnen kommer fara illa på ett eller annat sätt." Det handlar om okunskap och framförallt; rädsla. Det kan jag förstå. Vad jag inte förstår är att man försöker gömma känslan rädsla i argument som bygger på logik. Det blir nämligen alltid fel.

Även om man uttalar sig generellt så finns där levande människor bakom ordet "homosexuella". En av de människorna är jag, och jag blir lika ledsen och förbannad varje gång.

Segern hade varit mindre bitter och mer ljuv om många fler varit överens om att mina homosexuella kompisar som har barn inte är dåliga mammor och pappor bara för att de blir kära i sitt eget kön. En förändring i attityden gentemot homo- och bisexuella är minst lika viktig som att rent lagmässigt få samma rättigheter och skyldigheter. Den förändringen kommer ta längre tid än de sex timmar riksdagsdebatten i adoptionsfrågan tog, men den är på väg.

Notera: jag säger inte att alla som har varit, och är, mot att homosexuella skall få adoptera är homofober, för så är det inte. Jag säger att många av dem är det. Ni vet vilka ni är, och det står er fritt att ta åt er.

Av Micke Kazarnowicz 06 jun 2002 10:40