Robert Stekpanna - DEL 2 av 2

Oavsett vad Robert hade trott, så kändes i alla fall hans nya lilla boning verkligen på riktigt. Sex kvadrat inne på stadens polisstation skulle bli hans nya hem för de närmsta dagarna. Våld mot tjänsteman och grov stöld löd anklagelserna.

Men inget ont som inte för något gott med sig resonerade Robert, och på häktningsförhandlingarna några dagar senare, så gjorde Robert sitt yttersta för att övertyga nämndemännen om att han inte handlat fel.

- Ja, hade jag bara fått bjuda poliserna på lite apelsinjuice, ja då hade de troligen kunnat absorbera vartenda mikrogram järn de nu råkat få i sig genom gjutjärnspannan. Kanske hade det räckt för flera månader framåt! Det är ju det som är så bra med de här gamla stekpannorna. Jämfört med de här nya modernistiska teflongrejerna, fortsatte Robert.
- Ja, det har du ju faktiskt rätt i, sa domaren, som var en riktig baddare på det här med näringslära. Sätt honom på fri fot omedelbart! beordrade han.

Robert hade därmed klarat sig ur knipan. Men även om han hade undgått statens straff, så hade han ändå sina egna bekymmer att tampas med. Hans liv var ju vänt helt upp och ned, och nu gällde det att få rätsida på allting.

Eftersom han varit så osäker på verklighet kontra fantasi tidigare, och eftersom han inte ville smälla till några fler poliser med stekpanna, så bestämde han sig för att ta itu med dilemmat om var som var sant och osant istället.
Men hur skulle det nu gå till? Någon lögndetektor hade han ju inte, och Robert var ganska bra på att hålla masken, så att hyra in någon mafioso som skulle observera Roberts kroppsspråk i jakt på lögnsignaler, det gick ju heller inte.
Kanske skulle han helt enkelt testa sig fram. Om han skulle ägna ena dagen bara åt att tala sanning, och nästa bara till att ljuga, då kanske han skulle få ordning på sitt liv igen.

Sagt och gjort, kommande dag skulle Robert ägna helt åt sanningen. Robert bestämde sig för att hälsa på på hans mors jobb. Kanske skulle Tessan vara där. Kanske skulle hon förlåta honom.

Robert stormade in på det lilla kontoret där hans mamma jobbade. Han ställde sig på en stol och berättade högt och tydligt för alla vad som hade hänt honom. Om de bruna bönorna, om stekpannan, äggen, polisen och domaren som frikände honom.

O herregud vilket liv som bröt ut. Tessan blev helt rasande över vad Robert hade avslöjat om henne. Hon som hade försökt hålla en låg profil på jobbet. Inget snusk här inte. Och hans mamma, hon hade inte ens vetat om allt strul med polisen. Hon hade ju bara trott att han hade sin vanliga äggmålarperiod där hemma, för hon hade ju hört av Tessan att dejten inte hade varit helt lyckad.

Men morsan skulle inte komma så här lindrigt undan. Hon kanske trodde det, men icke sa Nicke. Senare under kvällen drog sig Robert hem till sina föräldrars hus. Väggarna skälvde av Roberts utbrott. Som han själv såg det så hade han aldrig ljugit för dem tidigare. Undanhållit vissa fakta möjligtvis, men aldrig ljugit. Men nu kom allt fram. Det var inget dåligt krut i Robert den kvällen. Allt fick komma upp till ytan. Minsta irritation han känt över sina stackars föräldrar fick nu ord. Och då menar jag ord. Inga visor och sånt trams.

När föräldrarnas hus nästan skälvt sönder, då var det resten av hans bekantas tur. De var ju inte så många, men Robert hade ett och annat att säga dem ändå. Sådant som vi andra aldrig skulle säga ens till våra värsta fiender, sådant fullkomligen sprutade ur Roberts mun. Sanningen skulle ju fram. Robert var ju tvungen att få rätsida på sitt lilla liv.

Kvällen slutade med att Robert fick fly hals över huvud. Dels hade han rört upp många känslor själv, men alla hans avslöjanden hade gjort att nu var i princip hela staden i uppror. Till sist lyckades han dock komma hem, och han satt länge och väl och begrundade dagen som gått. Och så var det ju dags att tänka ut alla lögner till morgondagen också.
Vart skulle han köra alla lögner egentligen? Hos polisen såklart, kom Robert på. Visserligen blev han ju frikänd från något han faktiskt hade gjort, men när han tänkt på det så var det ju egentligen bara domaren som hade varit knas. Trots att det nu var hans förtjänst att han blivit frikänd. Men nu var det inte ett frikännande Robert var ute efter. Nu ville han veta vad som var rätt och vad som var fel, vad som är sanning och vad som är lögn.

Iklädd en zebrarandig Säpo-kostym stormade han så polisstationen i staden.
- Öhh, det är jag som är Mulla, skrek Robert. Mulla Omar, och ni ligger jävligt risigt till.
Poliserna stirrade på Robert.
- Vadå Mulla? Det är ju för jäsikens hattar du som stal stekpannan häromdagen, sa en av poliserna. Vad snackar du om egentligen?
- Jag är hög. Opium. Och jag har blod på mina händer. Stekpannan tog ni ju, så jag har spenderat hela förmiddagen med att sno stekpannor nu. Och de som inte var samarbetsvilliga, de fick smaka på kniven, sa Robert och slet upp en stor Rambokniv som han doppat i grisblod.
- Men herregud, vad har du gjort? skrek polisen.
Robert fick smaka på batong igen, och det dröjde inte länge innan han på nytt satt där i rättegångssalen. Och med sig, eller snarare mot sig, i salen, hade han fått i princip hela ortsbefolkningen. Jäkligt upprörda var de, och domaren hade svårt att hålla tyst på den upprörda mobben.
- Fängsla, fängsla, fängsla mördaren! skanderade åskådarna.
- Tyst i salen, beordrade domaren, och slog med hammaren allt vad han kunde i bordet.

Robert hade inte direkt satt sig i någon bra sits. Låtsas vara Mulla Omar, hög på opium, och sen erkänna rånmord efter rånmord. Men det var ju ändå lögnens dag idag. Inte kunde man mjäka då inte. Det var ju lika bra att ta i ordentligt när man ändå skulle hålla på.

Robert tänkte dock för sig själv, att ändå om han nu stod åtalad för åtskilliga mord, så hade ju ändå domaren ett gott öga till honom. Så ett så farligt straff kunde det ju inte bli.

Åklagaren, som tack vare Roberts tidigare sanningsdag fått reda på att hans fru varit otrogen, han var ordentligt förbannad. Dels på sin fru, men framförallt på Robert, som tydligen var den skyldiga till fruns vänsterprassel.

- Här har vi att göra med den värsta sortens bandit, sa åklagaren. Jag tror inte ens att vi behöver några enskilda vittnen i det här fallet. Det räcker väl med att fråga alla våra åskådare vi har här idag. Är Robert skyldig till de här anklagelserna?

Åklagaren satte på lite bakgrundsmusik från Livets Ords Greatest Hits, och hetsade massan ännu mer.
- Är han skyldig? skrek han ut.
- Ja, han är skyldig. Fängsla, fängsla, svarade åskådarna.
- Där ser ni. Fängsla honom omedelbart, uppmanade åklagaren domaren och nämndemännen.
- Har du något att säga till ditt försvar? frågade domaren Robert.
- Jag är Mulla Omar - the one and only! Och min längtan efter stekpannor kommer aldrig mättas, skrek Robert, som även han dragits med i stämningen av Ulf Ekmans skönsjungande stämma.

Just då fick domaren syn på Roberts tunga. Vid det här laget hade ju Robert ljugit så pass mycket att hans tunga var svart som sot. Men domaren var inte mycket för det vidskepliga, och tolkade istället Roberts tungfärg som ett tecken på allvarlig näringsbrist.
- Fy sjutton. Hur kan du med att svika mig på det här sättet? Så som jag ställt upp för dig!
- Fängsla honom. Fängsla honom! beordrade domaren. Vi vill aldrig se honom igen. Livstid!

Den sista kvällen innan resan till fängelset fick Robert spendera inne på station. Det här var ett av de största misslyckandena i Roberts liv. Gud vad sugen han var på lite ägg.
- Ägg, jag vill ha ägg, skrek Robert till vakterna.

En av vakterna kom in med ett sexpack eko-ägg. Och Robert tänkte att om han ändå skulle få livstid, då kunde han ju lika gärna sno den där stekpannan en sista gång. Sagt och gjort. Robert knäckte äggen i pannan. Sen lade han sig ned bland äggen i pannan. Han kände hur det värmde till i baken. Hur äggen stelnade. Nu var det dags för Robert att ta farväl av den här världen. Som en omelett.

Nu var det dags för Jesus reinkarnation.

Av Kristofer Åberg 05 jun 2002 15:37