Robert Stekpanna - DEL 1 av 2

- Nej, nej. Det är ingen sjukdom så. Det är mer som en filosofi som jag har tagit till mig.
- Så enligt den så får du alltså inte ljuga? Du måste säga allting precis som det är? Alltid och utan undantag?
Robert och Tessan hade suttit sammanlagt tjugo minuter på sin första dejt när diskussionen om Roberts lilla livsfilosofi kommit upp. Egentligen ville han inte dra upp den alls på första dejten. Det var ju inte varje dag han lyckades fixa en dejt, och han ville ju hellre föra fram lite andra sidor av sig själv.

Dejten var det egentligen hans mamma som hade fixat åt honom. Tydligen var det så att morsan hade en tjänst att ta igen från en jobbarkompis. Så för att ha vattnat blommorna hemma hos Tessan i en vecka, när Tessan var nere på Ibiza, tyckte Roberts mamma att det nu var en fair deal att Tessan åtminstone kunde gå ut på en dejt med hennes trevliga son.
Sagt och gjort. Nu satt han där och försökte göra så gott intryck han kunde.

- Men vadå? Så om jag frågar dig hur stor du har mellan bena, då måste du svara på det då, eller? sa Tessan. Haha, det här kommer mina tjejkompisar aldrig att tro på.

Robert tyckte det gick lite snabbt fram. Vad var det för folk som jobbade på hans morsas jobb egentligen? "Byt samtalsämne, byt samtalsämne" gick som ett mantra inne i hans redan nervösa huvud.

- Men du, hur länge har du jobbat på det där jobbet egentligen? försökte Robert.
- Jaha, jag hoppas inte du blir nervös nu. Lugn bara, jag är inte så farlig... Tja, jag har väl varit där ett halvår nu snart. Men jag ska nog inte bli så långvarig. Tänkte kanske dra ned till Grekland snart igen. Jobba i en bar kanske. Festa runt lite. Gillar du att gå ut?
- Gå ut..? Ja, jo, det är ju inne att vara ute, som jag brukar säga till mina scoutungdomar, svarade Robert.

Robert hade aldrig haft någon större tur med tjejer. Trots att han äntligen flyttat hemifrån för ett par år sedan, så hade det aldrig blivit något. Kanske var Tessan ändå tjejen för honom, tänkte han. En framåt tjej som gillar att festa och dansa, kanske var hon motpolen han behövde. Han tänkte att han nog skulle behöva bjuda lite extra på sig idag om det skulle bli något mer av det här. Paradisasken som han köpt åt Tessan verkade inte riktigt gå ända hem.

Samtalet drev så på, och det visade sig att Tessan och Roberts mamma hade en hel del gemensamt. Roberts mamma hade känt igen sig själv i Tessan, och hon ville att Tessan kanske kunde fostra honom, så att han inte blev lika tråkig som sin far.

- Haha, men en sak är ni ju i alla fall bra på ni karlar, utbrast Tessan. Men du kanske inte är en sån kille..? Men jodå, kom igen nu och säg om din Petter-Niklas då. Hur stor är den?
- Uhm. Jag vet inte riktigt. Har aldrig mätt den.
- Men då får jag väl känna efter då, sa Tessan som tyckte hon hade överläge i situationen.

Men herregud, tänkte Robert. Visserligen gillade han frigjordhet. Han hade varit medlem i Folkpartiet ända sedan han fyllde 18, och i hans ordbok där hemma i bokhyllan stod ju frigjordhet tätt tillsammans med liberalism. Visserligen hade några av hans gamla klasskamrater försökt få honom att anamma liberalismen även på deras val av rusningsmedel på klassfesterna, men riktigt så långt var inte Robert beredd att gå.

Men nu var det Tessan som gällde. Klämma på min kuk, tänkte han. Är inte det att gå lite för långt? Men han måste ju ligga i om det ska bli något. Han visste ju att snälla pojkar aldrig fick kyssa de snygga flickorna. Så det fick bli en kompromiss. Han lade dit en plastkorv med bruna bönor istället, som han handlat precis före dejten. Något var han ju tvungen att visa upp.

- Ok då. Men bara snabbt, sa han.
- Haha, den här filosofin borde alla killar ta till sig, sa Tessan, samtidigt som hon sträckte sig fram under bordet.
Bara hon inte klämmer för hårt, tänkte Robert. Då skulle både hans byxor och nya skjorta bli bruna ju. Och Robert som aldrig hade gillat de där nazisterna. Kallt blev det med, han kände hur plastkorven krympte ned hans original ganska rejält.
- Coolt bruden, försökte Robert säga lite häftigt.
- Coolt? Det här är ju helt underbart, sa Tessan. Kom igen nu. Kan vi inte ta en snabbis på toaletten?

Robert hann inte svara. Han blev bara meddragen in på en av fikets toaletter. Snabbt åkte byxorna ned. Men fram fick Tessan bara lilla originalet. Nu krympt ungefär till samma storlek som en av bönorna i påsen.

- Är det den här jag klämt på? Vad f-n är det här? Har du ljugit för mig?

Tessan gick med snabba kliv ut ur toaletten, tillbaks till bordet, tog sina grejer, och så var dejten över. Robert stod där med byxorna nere. De bruna bönorna gav han bort till nån alkis på vägen hem.

Hemfärden kändes inget vidare för Robert. Ännu ett misslyckande hade inträffat. Och hans mor hade manat honom, att om han inte skaffat flickvän inför hans stundande 30-årsdag, då visste hon inte vad hon skulle ta sig till med sin son.

Det var sent nu, och himmelen kändes svart och betungande som en gjutjärnspanna.

- Nämen, en sprillans ny stekpanna. Och min som gått sönder och allt, sa Robert för sig själv och plockade ned den tunga gjutjärnspannan från himmelen.

Det var nämligen så att Robert alltid efter att något gått snett, kände ett enormt behov av att steka ägg. Så också denna kyliga kväll.

Väl hemma i Roberts lilla etta, så sliter han upp kylen.

- Här var det ägg, ropar kylen till Robert. Vita ägg. Bruna ägg. Runda ägg. Gröna. Polkarandiga och fyrkantiga ägg.
Det visade sig att Robban var lite av en äggfetischist. Ägg efter ägg efter ägg låg uppradade i hans ändå lilla kylskåp. Och att måla ägg, det gillade Robert. Det hade han tyckt om ända sedan barnsben. Ända sen han skrapade upp benen så förskräckligt efter den där cykelolyckan.

För Robert var det alltså som påsk nästan jämt. Kanske inte bara för alla misslyckanden, men för att det var så roligt att måla också. Att måla på papper eller vanliga tavlor hade aldrig fallit Robert i smaken. Nej, ägg skulle det vara. Men någon påskdag hann det aldrig bli i Roberts liv. Jesus fick förbli död. Bibeln var ju ändå så tråkig, tyckte Robert.

Hans konfirmationspräst hade varit en riktig tråkig typ. Och det fick Jesus lida för. Han som hade lidit så mycket redan. Men Robert tyckte det var rätt åt honom. Robert hade aldrig gillat hippies i sandaler och långt hår. Redan på högstadiet hade han tagit avstånd från droger och högljudd musik.

Apropå högljudd så hörde Robert hur hans dörrklocka plötsligt började ringa intensivt. Vem kunde det vara som kommer så här sent? Hade Tessan kanske tänkt över situationen och ville be om förlåtelse? Kanske var hon bara sugen på lite ägg?

Ring, ring, ring! Dörrklockan ljöd allt högre som Robert tog de sista stegen ut mot ytterdörren.

- Ja, det var från polisen.

Shit, vad hade nu hänt, tänkte Robert. Inte hade Tessan blivit så arg att hon hade skickat polisen på honom, bara för det där med de bruna bönorna. Robert tänkte efter. Det var väl ändå så att det fortfarande var lagligt att ljuga? Roberts sanningsfilosofi hade väl ändå inte fått inflytande på så här hög nivå?

- Men det var ju bara lite bruna bönor, skrek Robert till polisen och slet sig förtvivlat i håret.
- Ja, vi skiter fullständigt i vad du skulle ha stekpannan till. Den tillhör ändå inte dig. Har du inte sett hur ljust det blivit ute? Folk kan ju inte sova nu, tack vare att du stulit deras mörker. Kom med här till station så får vi reda ut det här i lugn och ro.

Robert höll på att bli galen. Vadå stekpanna och mörker? Inte kan någon bli så förbannad över att han bara ville steka lite ägg. Han kunde ju lämna tillbaka pannan dagen därpå.

Robert visste inte vad som var sant och inte längre. Hela hans världsbild höll på att luckras upp. Vad var sant? Vad var lögn? Vad var verklighet och vad var fantasi?

Robert trodde inte på poliserna. Inte kunde någon ha stulit hela världens mörker. Vad var det här för bluffpoliser? Robert skulle minsann inte bli lurad. Han gick ut i köket.

- Så, här har ni er panna, sa Robert.
- Jaså, där är den ja, men du får nog följa med till station ändå, sa farbror polis nummer ett och sträckte ut handen.

Bang, sa det. Gjutjärnspannan hade precis bekantat sig med polisens panna, och det dröjde inte många sekunder förrän han låg golvad på marken där i hallen.

Bang, bang, sa det igen. Nu var det Roberts tur att hamna på hallmattan. Med fyra snabba slag fick han smaka på polis nummer två och tres nya skinande fjäderbatonger.

Av Kristofer Åberg 05 jun 2002 10:25