Principerna före barnen! del 2 av 3

Varje lärare som gått på lärarhögskolan ska veta att barnets jag-känsla och identitet är grunden till all inlärning i livet. Ett barn med dåligt självförtroende och dålig jag-känsla lär sig dåligt. Trots detta framkallar många lärare aktivt denna känsla genom att öppet i skolan nedvärdera barnets hem, kultur och språk; genom att behandla barnets föräldrar som mindre förståndiga; genom att i alla situationer understryka hur överlägsen den svenska kulturen är. Kanske under en dag om året - "den internationella dagen" - får utländska barn öppet visa sin bakgrund i skolan och då skall det ske genom mat. Alla andra dagar låtsas man inget om invandrarnas bakgrund.

Det är märkligt med tanke på att just dessa lärare bör vara experter på pedagogik och inlärning och förstå att trygga barn lär sig bäst. Om de svenska socialdemokraterna var ärligt intresserade av integration så skulle de studera resultaten från länder med minoriteter, som Finland, Kanada eller Schweiz i stället för att spela besserwisser i en fråga de inte kan. Eller varför inte åka och studera de av svenska staten subventionerade internationella skolorna ute i Europa, där svenska föräldrar vill ha modersmålsundervisning till sina barn just av de ovannämnda anledningarna. Det enda alternativet för oss invandrare i Sverige som vill att våra barn skall bli aktivt tvåkulturella och tvåspråkiga är att starta egna friskolor där våra barn får känna att de är som alla andra - inte alltid som den som är annorlunda med de konstiga föräldrarna.

Östros vill göra frågan till en ideologisk klassfråga. Han bör dock besöka de finska skolorna som numera fungerar i Sverige - då skulle han upptäcka att en stor del av barnen kommer just från den klassen som socialdemokratin säger sig representera.

Egentligen är det extra underligt att Thomas Östros som själv är av finskt påbrå och till och med haft finskt efternamn tills familjen försvenskade det, inte visar större förståelse för den här problematiken. Han kanske har klarat sig "trots" sin bakgrund som det ofta heter inom socialdemokratin, men han borde innerst inne veta att det även är en rikedom och en kraftkälla att ha fler än två kulturer.

Betygsfrågan leder oss osökt till nästa problem med dagens skola; att skolan skall veta vad man lär ut för att kunna kontrollera och betygssätta. När det gäller samhällskunskap kan det vara svårt. Men vi i folkpartiet hävdar att det inte kan vara omöjligt att leverera de baskunskaper som behövs i alla tider och samhällen; att kunna skriva, räkna, lära sig noter, perspektivmålning, kemi, fysik, lite filosofi och andra språk. Det här konceptet har fungerat i tusentals år - och funkar i de flesta andra länder än idag.

Skolan kan inte ge alla svar. Men den kan heller inte reduceras till en experimentfabrik där elever själva hela tiden skall bestämma vad de skall lära sig och sedan "söka kunskap" vilket idag för ofta betyder att barnen dumpas framför datorn utan handledning eller en vuxen som skall hjälpa till att tolka och sätta saker i sitt sammanhang. Dagens problem har dock blivit att skolan har inga vuxna som vågar stå för en åsikt eller en känsla. Om du ber lärare att berätta vilket parti de röstar på så får de panik. De säger att de inte skall påverka barnen, utan bara leverera kunskap så att barnen kan "själva ta ställning". Men medier och till exempel gäng och nynazister tar hela tiden ställning och det är vad barnen vill. Varför skall de utbildade proffsen stå som pappdockor i klassen och sedan låta högerextremister och andra erövra tolkningsmonopolet?

När vi flyttade utomlands tyckte mina mellanstadiebarn att det bästa med det utländska skolan var betygen och kritiken. "I Sverige säger lärare hela tiden att man är bra fast man vet att man inte har gjort så bra" sade min då 12-åriga dotter. Och det var nog sanningen utan modifiering. Barn är smarta och vet när de presterar högt och när de maskar. Att ge deras halvtaskiga prestationer etiketten "bra" eller "jättebra" kommer bara att bli början av lärarföraktet. Oärliga lärare får ingen respekt.

Men varför denna rädsla för äkta kritik? Tror man verkligen att barn går sönder av att få höra att ett jobb är slarvigt gjort och skall göras om? När det är det. De svenska barnen får gå genom hela skolan utan att lära sig ta eller ge kritik. Inte undra på att de sedan blir knäckta när de kommer upp i åldern och till läroanstalter där man verkligen kräver kvalitet och levererar kritik. Att kritisera är att bry sig. Det betyder att läraren noga har tittat på prestationen, analyserat det, SETT det. Det betyder att läraren har tänkt på det och lagt tid på att fundera. Det gör barnet viktigt och värdefullt och ger en meningsfullhetskänsla.

Jag har flera gånger fått höra från elever att det är så skönt att få veta vad jag exakt tycker om deras arbete, istället för att det bara står ett "ok" längst ner på pappret. De säger att de tror att många lärare inte ens läser genom inlämningsuppgifterna. Att jag kommenterar och kritiserar elevarbeten betyder inte att jag är en tyrann och att mitt ord är lagen. Men jag är en auktoritet genom att vara vuxen och utbildad, och därmed blir det intressant för elever att veta vad jag anser. Betyg och kritik är stegen till utveckling. Eleverna har naturligtvis alltid rätt att motsäga min kritik, det är bara utvecklande för dem och mig. Äkta kritik är en kvalitativ dialog - men den kan inte uppstå om man inte har ett begreppsapparat som gör att alla talar samma språk. Betygen är den begreppsapparaten.

Naturligtvis leder den här sortens pedagogik och lärarverksamhet till att grupperna inte kan vara för stora, annars hinner och orkar inte lärare arbeta noggrant. Vidare leder det till att tydliga mål ställs för verksamheten. Det kräver pedagogisk och organisatorisk skicklighet av skolledning, en värdediskussion med familjen och en insikt om hur samhället runtomkring ändras. Dagens skola som bygger på arbetsrutiner i det agrara samhället hela sommaren ledigt för att hjälpa till på gården och upp i ottan varje skoldag kan inte klara av det. Rektorer som ser sig som kommunala grindvakter klarar inte av det. Idag kan det vara så att trots allt vackert tal om lärarlag och samarbete på skolan vill en avdelning inte låna sin utrustning till en annan eftersom man inte har klargjort i den interna budgeteringen vem som skall köpa mer band eller film - avdelningen som äger utrustningen eller den som vill låna den. Flera bra initiativ har snubblat på sådana här löjliga problem.

Fortsättning i del 3

Av Johanna Parikka Altenstedt 02 jun 2002 13:38