Ökade klassklyftor hotar demokratin!

Tidigare har vi sett hur allt fler människor har engagerat sig i samhällsfrågor genom aktionsgrupper, enfrågerörelser, föreningar eller på egen hand. Det politiska självförtroendet hos människorna har tenderat att öka i takt med ökat välstånd och en allt högre utbildningsnivå.

Men när klassklyftorna under 90-talet ökade hände det också något med demokratin. Mot slutet av 90-talet har det utkristalliserats en grupp människor som på område efter område känner allt större vanmakt gentemot samhället och gentemot sin egen situation. De hyser en låg tilltro till sin egen förmåga att påverka, samtidigt som övriga delar av befolkningen alltjämt är aktiva och delaktiga.

Valdeltagandet 1998 blev dramatiskt lågt i stadsdelar med många socialbidragstagare, arbetslösa och invandrare. Skillnaderna i valdeltagandet mellan arbetarklass och medelklass var de största i modern tid. Bland väljare med "mycket låga inkomster" var valdeltagandet så lågt som 68,9 1998. Det är en dramatisk minskning jämfört med valet -94.

Det sociala och politiska utanförskapet tycks hänga samman i en vanmaktens onda cirkel, en grogrund för samhällsförakt och apati men också frustration, rasism och våld - de verkliga hoten mot demokratin.

Integration och generell välfärdspolitik borde alltså vid sidan om kampen för politikens makt över ekonomin, vara överordnade mål. Det handlar inte bara om att garantera allas rätt till en materiell trygghet, utan faktiskt också om att garantera att det demokratiska systemet inte kollapsar.

Just nu är detta kanske den viktigaste politiska uppgiften av alla, för politiker på kommunal nivå, på regional nivå och på riksnivå.

Av Lennart Gustavsson 31 maj 2002 16:25