Heja...?!

Sonen är snabbast i laget. Han tycker det är kul med fotboll och vill inte bli en besvikelse för resten av gänget. Han har under sina aktiva fem år i laget gjort ett eller två mål. Tränarna lät först sina egna söner alltid bli anfallsspelare.

Sedan etablerades spelplatserna i ungefär 11 års ålder. Min son blev back. Nu kommer han vara en back resten av livet, och de få gånger som han springer fram till motståndarnas mål tappar han självförtroendet och passar istället för att skjuta. Han har ju aldrig fått uppmuntran och förtroendet att göra det. Det krävs mycket av en kille på 12-13 år att våga bryta speltaktiken som de vuxna lagt fram och vaksamt följer med ackompanierande gap från läktaren. Det gör ont i min själ se hur vuxna män indoktrinerar honom redan i vad han kan och inte kan göra här i livet. Men jag håller tyst för att inte skämma ut honom.

Det är träning tre gånger i veckan och därtill kuppmatcher kanske två gånger i veckan. Utöver det är det ofta lokala minikupper under helgerna. Träningarna kan vara klockan åtta på morgonen på söndagar eller mellan halv sex och åtta på fredagskvällen. Om man inte infinner sig i alla träningspass blir man degraderad till b-laget. Trots att det är roligare och mer avslappnad i b-laget lär sig barnen att det är någonting illa att hamna där.

Majoriteten av barnen idag bor i en annan familjeform än i en kärnfamilj med föräldrar som är gifta. Knattefotbollen bygger på en ide om att barnet bor ständigt i närheten av sitt hemmalag och träningsfält, finns alltid hemma, och har inga andra intressen än fotboll.

För övrigt förväntas hela familjen ägna sig åt fotbollen med en andaktighet som slår kyrkodeltagandet med hästlängder i detta land. Den svenska mamman står där i ur och skur och bjuder kaffe och hembakat till de ståtliga tränare, och hon ler vackert mot dem i hopp om att man skall erkänna henne som en duktig mamma, som alltid, alltid, alltid utan gnäll ställer upp för sina barns viktigaste timmar i veckan. De utomeuropeiska invandrarmammorna däremot lyser med sin frånvaro, trots att Lagets Lirare ofta heter Mohammed eller Adnan. Mohammeds eller Adnans pappa finns dock då och då där, stolt över sin son. Han har mer gemensamt med de svenska papporna.

Hemma tvättas fotbollskläder, organiseras skjuts hit och dit, planeras läger.

- Vi kan tyvärr inte komma till lilla Annas dop, nej, det går inte att resa till mormor just den veckan, jo, vi hade gärna kommit till festen men sonen har just då en match. Och jag kan inte med att ringa tränaren och säga att han inte kommer, han har ju varit borta två gånger från träningen och missat en match den här månaden på grund av en maginfluensa och ett matteprov i skolan.

Tror ni att man som mamma någon gång får ett tack från laget och tränare för att man försakar hela släkten på grund av sonens fritidsintresse?

Tränare är passionerade före detta fotbollsspelare från division 5 utan pedagogiska insikter i det ansvar de har. Ett typexempel är tränaren som kladdar prickar och pilar på ett litet rutigt papper innan matchen - för 9-åriga killar - och sedan blir sur när laget "inte följde taktiken". Barn i den åldern har inga förutsättningar att uppfatta sådanan abstrakta råd och följa dem på planen. De behöver öva in rörelserna och olika mönster med sin kropp, alltså under träningen. Det borde alla fatta.

Fotbollen må uppmuntra barnen till idrott och lagtänkandet, den må lära dem respekt för reglerna. Men den styr idag familjernas vardag, allt från måltider till vad man gör på helgerna. En alldeles för målmedveten träning, alldeles för seriösa tränare alldeles får tidigt, alldeles för stora kuppserier för små barn tar bort hela glädjen i knattefotbollen och förvandlar den till fanatism och fascism. Med oro har jag konstaterat att våra söner aldrig tar bollen och går och sparkar för skojs skull ute på gården, såsom alla killar gjorde när jag var ung. Svara mig någon, vad beror det på?

Hos oss har vi numera valt även pingis, golf och friidrott. Fotboll är inte hela livet, fast det är klart vi kollar på VM. Tack vare VM blir det mindre träning och mer tid för hela familjen vara hemma.

Heja...?!

Av Johanna Parikka Altenstedt 31 maj 2002 11:15