Gnostiska Ängla-Förbundet 2

Medan majoriteten av Guds änglar roade sig med harpotoner och gick på små moln av oförställd glädje höll GÄF ett extrainkallat krismöte med anledning av den senaste utvecklingen i skapelseprojektet. I GÄF:s högkvarter Diskursen ett namn valt med omsorg för att undvika obehagliga spatio-temporala associationer hade tf ordförande Luxor den Vise just äntrat talarstolen.

"Älskade är ni änglar som vill vandra de visas väg. Ni som vet att ära den Högste må Han leva evinnerligen! men inte tvekar att följa det inre tvång som manar er att söka en kunskap som omfattar så mycket mer. Ni ska nå ett högre medvetande när ni lösgjort er från de bojor som binder er vid lögnen att ni bara är tjänare vid den Högstes hov må Han leva evinnerligen!. Han vill inte näpsa er som viljelösa slavar, det är vad de fåkunniga tror, nej Han vill samarbeta med autonoma agenter som alltmer närmar sig Hans egen nivå av djupaste kunskap och allra renaste andlighet!

Det är därför vi inte stillatigande kan se på när den Högste själv må Han leva evinnerligen! vandrar vilse och sviker sina egna ideal. Det är min övertygelse att Han kommer att tacka oss när Han väl har insett sitt misstag. Därefter ska Han inbjuda oss att tillsammans med Honom bekämpa materiens skadeverkningar och befästa andens överlägsna ställning för all evighet!"

Här avbröts den åldrige ledaren, vars vingar slokade något bakom den stolta pannan, av dånande applåder och det säregna suset av spontana vingslag. Samtidigt smög sig en främling klädd i kåpa obemärkt in och satte sig på en av många lediga stolar längst ned i salen. Utan att invänta applådåskornas bedarrande tog Luxor den Vise åter till orda.

"Jag har kallat er hit idag för att det brådskar med att förhandla fram ett omedelbart stopp för vidare skapelse av levande materia. Ni har själva sett det groteska resultatet och vem vet vad som blir nästa steg? Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att det vill vi inte veta!"

I den öronbedövande kakafoni som utbröt till bejakande av ledarens slutord lyckades densamme med en svepande gest med ena vingspetsen visa att ordet nu var fritt. Inom GÄF värnade man om den öppna debatten. I stadgarna stod det klart och tydligt att samtliga närvarande vid ett möte hade rätt att yttra sig, vilket de också gjorde så gott som varje gång. Denna gång blev emellertid de vanligen mest frekventa debattörerna akterseglade. Den okände nykomlingen närmade sig helt fräckt talarstolen, och innan någon hunnit ingripa stod han bara där, endast välkomnad av en häpen tystnad. Det hjälpte inte att han dolde sitt huvud under en kåpa. Alla kände ändå igen honom som Guds son.

Av de tre personer som utgjorde gudomen hade de gnostiska änglarna avgjort svårast för Sonen. Naturligtvis älskade och ärade de även honom som sin rättmätige herre, men de blev inte kvitt en djup misstanke om att något inte stod rätt till hos denne så lysande ande. Gnostikerna vurmade mer för den ande som också bar namnet Ande. Han, hon, det? Ingen kunde riktigt fastslå dess identitet, men det var just det som gnostikerna attraherades av hos Anden, denna undflyende gudsvind utan några auktoritära anspåk för egen del. Särskilt mycket mer Gud än så behövdes inte, enligt gnostikerna.

Men Sonen. Vad hade han i kikaren egentligen? Alla gnostiker var överens om att han hade en enorm framtidspotential. Han gick ju redan under namnet Visheten och kände alla hemligheterna. Men trots sin klarsynhet hade han med öppna ögon gett sig in i skapelseprojektet och till och med varit den mest aktiva parten däri. Frågan var om inte materien helt och hållet var hans egen uppfinning, hans hjärtebarn som han vårdade med lika stor omsorg som gnostikerna ägnade sina banbrytandse tankebyggnader. Misstron var därför stor nu när han för första gången skulle tala inför GÄF, men den parades med en otålig nyfikenhet på anledningen till hans närvaro. Ett flämtande hopp föddes om att man äntligen skulle få gehör för den häftiga kritiken.

Av Mattias Agnesund 30 maj 2002 15:50