Rätten att inte behöva arbeta

Sjukskrivningarna ökar. Och det med besked. Göran Persson sa i veckan att om vi ? bara kan minska sjukskrivningarna med 10 så innebär det att vi ? helt plötsligt får 5 miljarder över att spendera på annat. What springs to mind är ju att isåfall lägga åtminstone en av dessa miljarder på att göra tillvaron bättre för de 90 som fortfarande är dåliga och samtidigt se till att fixa saker och ting innan det behöver gå så långt som till att folk sjukskriver sig.

De flesta av oss arbetar för vår försörjning. En del av oss har tur att ha jobb som vi trivs med men för många är arbete ett nödvändigt ont. Långt ifrån alla vantrivs så till den milda grad att de slutar i psykisk eller fysisk ohälsa men för många är arbete något som måste göras. För att kunna betala hyra, mat, kläder och andra saker som är nödvändiga för ett, i våra ögon, drägligt liv. Helst ska man kunna köpa lite extra också. Och kanske åka på semester. Det handlar om att leva och överleva men frågan är om det inte lika mycket handlar om att göra rätt för sig.

Frågan om sjukskrivningsfuskare är lika mycket moralisk som politisk. Om vi ska ha ett system som är rättvist mot de flesta och inte bara gynnar de starkaste, om vi vill ha ett samhälle som inte innebär the survival of the fittest, så får vi leva med att det är ett system som kommer att utnyttjas. Det finns freeloaders inom alla områden. Varje system med självaktning har sina smitare, frågan är bara hur många de är. Och var går gränsen, vem avgör vem som fuskar?

Jag som bara fejkat sjukdom en gång vartannat skottår, är jag fuskare? Knappast. Men om jag sätter det i system, en gång varannan månad, för det är så tråååkigt på jobbet. Ingen bryr sig om jag är där eller inte och jag har minsann betalt skatt i alla år, har aldrig varit arbetslös och därför inte någonsin fått någon a-kassa och den här förbannade tennisarmbågen är den inte i själva verket en musarm?

Är det inte bara så att de som anser sig vara rättskaffens medborgare blir förbannade på de med lite rymligare samvete? Är man frisk så ska man arbeta även om det innebär att man måste göra något som man vantrivs med så mycket att man kanske blir sjuk just av den anledningen. Jag tror inte det är speciellt många som väljer att gå hemma och dra istället för att gå till ett meningsfullt arbete. Och de flesta jobb är meningsfulla, och intressanta för någon, även de så kallade "tråkiga och jobbiga" arbeten. Det är när de redan tunga och krävande jobben blir ännu tyngre och ännu mer krävande till följd av personalindragningar, sämre arbetsmiljö och "nä, det finns det inte pengar till" som många inte klarar av det längre. Det har nog sällan med jobbet i sig att göra.

Allt detta har Lena Vikberg, Vivi-Ann Bryggman med flera skrivit bra om redan, så vad jag skulle vilja lägga till denna debatten är frågan huruvida det skulle vara accepterat att inte jobba. Om man genom att förbättra för dem som går sjukskrivna idag och samtidigt förebygga så att sjukskrivningarna håller sig nere så innebär det ju i alla fall i min enkla hjärna att det blir bättre på många områden, som till exempel inom vården och omsorgen. Detta innebär i sin tur att tillvaron blir bättre för oss alla. Det blir fler förskolelärare, vårdköerna minskar och skolorna blir något annat än ett ställe där det förvaras barn från sex till femton års ålder.

Om allt detta blir bättre, om de flesta av oss blir gladare och trivs bättre på våra jobb, kan vi då finna det i våra hjärtan att acceptera att det finns folk som bara vill gå hemma. Skulle vi då kunna acceptera att de som vill fick pengar för att bara gå hemma? Som a-kassa fast utan kravet att man ska söka vartenda jobb som är ledigt.

Är vår aversion mot de som fuskar baserad på hur bra vi själva mår? Om jag lider ska alla andra lida, om jag mår bra så kan andra också få må bra, även om de innebär att de går hemma och gör vad de vill.

Eller är det så att arbeta bör man annars stör man?

Av Kajsa Kallio 27 maj 2002 09:33