Frysfeber - del 5

Detta har hänt:
På K-livs i Solvik har man hittat en av de anställda mördad i stora frysen. Polisen har börjat sin utredning och kriminalinspektör Thorvald Olsson blir hårt ansatt under presskonferensen. Så dyker lodisen Mackan upp och vill lämna uppgifter om mordnatten!

Patrik låg i sängen och tittade på nyheterna. Lotta kröp ner bredvid honom och tog hans hand när inslaget från presskonferensen började.
- Usch, var det inte hemskt att sitta där!
- Jo, men som tur var behövde jag inte säga någonting, sa Patrik.
- Anne ringde innan. Hon lät annorlunda, inte alls den glada tjej jag är van vid.
- Hon fick verkligen en chock där inne i frysen. Ove också. Jag har funderat på varför han tog så illa vid sig. Kanske hade de något på gång, han blev aldrig sur när hon kom för sent. Stackars Lena i så fall.
Hon kramade hans hand hårt.
- Du var också inne i frysen.
Han kramade tillbaka så hårt att hon trodde fingrarna skulle knäckas.
- Det var det värsta jag någonsin har sett. Det var groteskt, någon ville henne verkligen illa. Jag får inte berätta några detaljer, men jag tror inte du vill höra dem heller.
- Tur att det inte var någon av oss i alla fall! Tyvärr kunde jag inte hjälpa polisen. Eftersom jag inte jobbar så mycket nu mitt i terminen hör jag nästan inget skvaller alls. Men det var nog ingen på jobbet som verkligen kände henne.
- Krister bad mig ansvara för butiken tills Ove kommer tillbaka, så jag måste vara där fast vi har stängt. Det är väldigt olyckligt att det händer just nu när vi har satsat så mycket på den nya charkdisken, sa Patrik trött.
Han hade precis slutit ögonen när telefonen började ringa.
- Det är säkert Anne igen. Jag sa att hon kunde ringa fram till klockan elva, sa Lotta.
Han sträckte sig efter telefonen som hängde på väggen.
- Hej, Patrik. Ursäkta att jag ringer så här sent, men jag mår inte riktigt bra. Jag har försökt vila i eftermiddag, men när jag sluter ögonen ser jag bara Astrid framför mig! Vem kan det vara som har velat henne illa?
- Jag vet inte, Anne. Polisen gör sitt bästa för att hitta den skyldige, det är jag säker på.
- Såg du hur hon hade frusit fast i golvet, viskade hon.
Patrik stålsatte sig och försökte skaka av sig minnesbilderna.
- Vill du att jag ska ringa till polisen och fråga efter deras kristeam?
- Nej, snyftade hon. De kommer bara tycka att jag är sjåpig. Jag försökte få tag på min mamma innan, men hon var inte hemma. Jag vill bara ha lite sällskap.
- Vänta en stund.
Han lade handen över mikrofonen.
- Anne är jätteledsen och rädd. Tror du vi kan ta hit henne inatt?
- Självklart, sa Lotta och satte sig upp. Jag åker och hämtar henne, du behöver sova. Vi kan dricka lite te och sedan bäddar jag i soffan.
Anne lät genast mycket gladare när han förklarade att Lotta skulle komma och hämta henne.
- Tack, Patrik, du är en ängel!
Han lade på luren och kurade ihop sig under täcket. Trots alla hemska bilder som for genom huvudet somnade han direkt.

Klockan var kvart i tio på kvällen och Thorvald visste att det skulle dröja flera timmar till innan han fick sin välbehövliga nattvila. Trots att han hade varit uppe sedan klockan sex i morse ville han inte skjuta upp förhöret till imorgon. Han sträckte ut handen och satte på bandspelaren.
- Till protokollet: Det är tisdagen den 15:e maj och klockan är 21.48. Förhörsledare är kriminalinspektörerna Thorvald Olsson och Bengt Barsk, polismyndigheten i Solvik. Inledande förhör med Markus Johnsson.
- Jaha, Markus, började Bengt.
- Äh, kalla mig för Mackan, vet jag. Inte behöver vi vara så formella!
- Nähä, sa Thorvald och tittade på Bengt som just fått något förtvivlat i blicken. Hur kom det sig att du befann dig utanför affären i går natt?
Mackan började berätta att han och några kompisar suttit och druckit öl och spelat poker. Framåt småtimmarna tog ölen slut och efter lottdragning hade han gett sig ut för att köpa mer.
- Förresten, gör det något om jag röker?
- Varsågod, sa Thorvald trots att han avskydde cigarettrök. Hur mycket var klockan när du kom till affären?
- Ja, jag åkte ju inte dit egentligen. Först åkte jag till Statoil för att köpa ölen. Det var fullt med folk, hade visst kommit en buss med ungdomar, så när jag kom ut igen hade taxichauffören redan tankat färdigt och kört iväg. Då kom jag på att det finns en telefonkiosk borta vid affären så jag knallade dit. Jag har nog både taxikvittot och kassakvittot kvar i fickan, där brukar stå tider på dom, svarade Mackan och började rota i byxfickorna.
Thorvald och Bengt tittade på varandra. De visste att kvällspersonalen hade lämnat butiken fem över nio på kvällen. Larmfirman skulle återkomma med en utskrift av de senaste dygnens stämplingar. Ännu ett klockslag att arbeta efter skulle ringa in tiden för brottet ännu mer.
- Varsågoda, sa Mackan och räckte fram två skrynkliga papperslappar.
- Du lämnade alltså Statoil kvart i tre på morgonen den 15:e maj, konstaterade Bengt belåtet.
- Japp, det borde stämma.
- Vad gjorde du sedan?
- Först stod jag och svor, sen kom jag som sagt på att det finns en telefonkiosk borta vid affären. I vanliga fall brukar jag få låna telefonen inne på macken, men nu var där ju så mycket folk så jag tänkte att de kanske skulle bli sura då. Jag menar, jag vill ju inte förstöra mitt rykte där, det är ju det enda nattöppna stället i stan och sumpar man sina kontakter där så, ni förstår säkert vad jag menar.
Mackan tog en paus för att rulla en ny cigarett innan han fortsatte sin berättelse.
- Jag gick mot affären, den ligger ju bakom macken. Först såg jag ingenting i mörkret, så jag stannade till för att orientera mig lite. Plötsligt fick jag syn på en man som kom gående längs med huset. Han bar på något och det verkade tungt. Innan jag hann erbjuda mig att hjälpa till öppnades en dörr och någon sa till honom att skynda sig. Han gick in och sedan låstes dörren. Så jag tänkte att det var bäst att inte störa utan stannade där jag var istället.
- När dörren öppnades, kunde du se mannen eller vad han bar på, frågade Thorvald.
- Det plötsliga ljuset bländade mig lite först, men sedan såg jag att han bar på en brud, hon hade långt hår och det såg ut som om hon var däckad. Han hade jeans, jacka och keps på huvudet. Han var nog lite mindre än jag i alla fall.
- Har du någon uppfattning om hur gammal han var?
- Trettio bast kanske, absolut inte mer än fyrtio och inte yngre än tjugo, sa Mackan och kliade sig fundersamt i huvudet.
Med andra ord kunde det ha varit vem som helst.
- Såg du något annat intressant?
- Det stod en bil några meter bort med bagageluckan öppen. Jag tänkte att det var tur att det inte regnade för då hade det ju regnat in i bilen. Jag menar, har man en sån fin bil blir man nog sur på sig själv om man pajar den!
- Där stod alltså en bil med bagageluckan öppen, upprepade Bengt. Berätta om bilen.
- Ja, jag har ingen egen bil, men man drömmer ju alltid om att vinna pengar och kunna köpa en riktigt lyxig bil. Tänk vad många brudar man hade fått då, sa Mackan och suckade lyriskt. En sådan här skulle jag nog kunna tänka mig.
Nu började de komma någonstans tänkte Thorvald och tvingade sig själv att inte låta för ivrig.
- Vilket märke var det?
- En Mercedes 320 Cabroilet, svart tror jag. Det var inga vanliga däck heller.
- Registreringsnumret då?
- Det var nån tygbit som stack ut från bagageutrymmet så jag såg inte hela. Vänta, jag måste fundera lite, sa Mackan och det syntes att han ansträngde sig för att minnas. Jag tror det var ett O i början och 34 på slutet.
- O i början och 34 på slutet, upprepade Thorvald och skrev ned det på en lapp. Svart Mercedes 320 Cabroilet. Bengt, kolla med bilregistret!
Några minuter senare öppnade Bengt dörren och viftade med en datautskrift. Thorvald ursäktade sig och lämnade rummet. Han kände att pulsen ökade.
- Är det någon vi känner?
- Jo, det kan man väl säga, svarade Bengt och räckte honom papperet.
Thorvald tog emot listan med tjugotalet namn. I mitten var en rad inringad och han läste högt: "Mercedes 320 Cabroilet, mörkblå, OJP 734, årsmodell -94. Ägare: Ove Leandersson."
- Just det, Ove Leandersson, sa Bengt och nickade belåtet.
- Butiksföreståndaren alltså. Men vi saknar fortfarande en person. Vem var det som hjälpte honom, sa Thorvald fundersamt. Vi tar en paus med lite frisk luft och sedan pratar vi vidare med Mackan.

Fortsättning följer.

Av Sanna Parkell 21 maj 2002 09:28