Han på tågstationen

Som han som har sitt liv på en tågstation nu. Som sitter där hela dagarna ute på perrongen. Medan tåg och människor kommer och går. Medan allt och alla kommer och går.

Samma han som först var ute i angeläget ärande. Som stod med viktig portfölj i handen. Medan guldklockan räknade ned hans tid. Medan rullbandet under hans fötter konstant ökade.

Samma han som lärde sig skratta på en föreläsningsserie. Som inte förstod känslan innan han fick den nedskriven. Medan faktiskt flera vårar kunde passera. Medan faktiskt alla fåglar kunde passera.

Samma han som alltid ville blänka. Som därför investerade i sig själv. Medan det ändå inte gjorde någon skillnad. Medan den tänkta skillnaden ändå inte skulle betytt någonting.

Samma han som aldrig badade naken. Som inte ens badade utomhus. Medan sjön varje sommar blev varm. Medan havet varje sommar kom med nya vågor.

Samma han som aldrig ville förstå dikt. Som hela tiden oroade sig för att säga något inte så intellektuellt. Medan de vackra orden passerade bakom ryggen. Medan de fula siffrorna antogs vara intressanta.

Som han som har sitt liv på en tågstation nu. Som blev kvar där till slut. Som tycker det är fint att se när människor möts och kramas. Allt medan han vinkar och skickar slängkyssar omkring sig. Allt medan han visslar på sin favoritlåt.

Av Fredrik Johansson 18 maj 2002 09:14