Star Wars är & förblir en trilogi

Alla vet vart vår unge Jedi Anakin Skywalker är på väg och detta måste bejakas. Med besked. Karaktären är överdrivet upprorisk och oförstående för sin läromästares beslut. Obi Wan själv tar relativt lite plats, vilket är synd. Ewan McGregor är faktiskt alldeles utmärkt i rollen.

Filmen fokuserar sig istället på kärlekshistorien mellan unge Skywalker och före detta drottning Amidala, eller Padmé. Det är inget fel på kärlek, men jag har väldigt svårt för att förstå dem. Deras förhållande är ingenting som utvecklas - det är snarare så att det bara poppar upp som om någon har gett sig sjutton på att de skall vara dökära, vilket antagligen är precis så det är. De stunder de umgås är korta med blaskigt innehåll. Det gör det hela svårt att ta till sig det dilemma de upplever när de båda reflekterar över sina respektive livsuppgifter och hur de omöjliggör ett förhållande. Således uppskattar man heller inte kraften av det som tillslut får dem att göra det som händer i allra sista scenen. Jag misstänker att detta också kommer att dämpa upplevelsen av Skywalkers framtida fall. Det är väl upp till var och en, men jag köper det inte.

Speciellt inte när ett vackert förhållande försöks att framhävas genom kvinnans attraktivitet. Jag kunde faktiskt se det redan när jag såg reklampostern inne på Biopalatset och läste filmens klyschiga slogan: "A Jedi is not supposed to feel anger. Nor hate. Nor love". Padmés hyperfeminina image förnimmer om en sagotradition, i vilken hjältar faller handlöst ner i patriarkatets kärleksideals gyttjepöl över ingenting förutom utseende. Slå upp vilken billig romanspocket som helst så har du den: Stora ord, inget mer. Lidelse, hinder och frustration inklusive moms. I den världen är yttranden som "Du är hela min själ" i typ den andra scenen de vistas ensamma, helt realistisk. Så länge som milady har ett exotiskt yttre, alltså. Kläder är en väldigt viktig del av denna litteratur. Fröken i fråga byter kostym i så gott som varje sekvens. Och det är inga minimala dräkter, minsann!

Vad som gör det hela ännu mer patetiskt är det att alla vet att det måste ta timmar att styla någon på det viset. "Kungligt vacker på vardagar och hemliga uppdrag" är kanske hennes kosmetikamärkes slogan.
Höjden är en utomordentligt Disneybanal kyss med kraftigt stråkkomp som försvinner likt en stoppad vinylskiva i samma stund som den kommer till ett dramatiskt slut. Det är ett klassiskt komeditrick som är omöjligt att ta på allvar!

Den stora tragedin är dock den totala saknaden av KRAFTEN, alltså THE FORCE. I originaltriologin framställs den som någonting universellt och heligt och man har respekt för den. Det var det som gav den en religiös touch. KRAFTEN då, tog form genom familjeband och gemenskap, någonting som helt saknas i filmen; allt hänger istället på Padmés och Anakins romans. KRAFTEN idag tar form genom en materiell omvandling. En Jedi eller en Sith är inte en KRAFTENS tjänare, utan en isolerad trollkarl som drar KRAFTEN till sin fördel.

Kanske kan man direkt jämföra graden av KRAFTENS närvaro med närvaron av konstnärlig integritet?

Jag förstår vad man menar med "Den mörka sidan skymmer" och det är himla poetiskt, men det rimmar illa med det sätt som den mörka sidan framställs i filmen, vilket ter sig som så att ju större faran är, desto starkare är den mörka sidan. Det vill säga, ju närmre den viljelösa klonarmén är att anfalla, desto starkare är den mörka sidan. De riktigt onda utövarna av KRAFTEN har kunnat jäsa på sina planer obemärkt under ett decennium och ondskan är knappast mindre aktuell för att planen i fråga har börjar klicka. Skywalker räknas ännu inte som ond, han börjar bara bli mer mottaglig. När detta händer markeras tydligt. För tydligt. Det blir liksom bara töntigt.

Det har gått 25 år sedan "Stjärnornas krig" kom ut. Kommersialismen har satt tydliga spår på sättet som film görs i allmänhet. Nog för att Star Wars var kommersiell redan då, men det var i alla fall inte kult med stor pengapotential. Star Wars då var ett independentprojekt gjort med stor kärlek, pigghet och öppna ögon. Som konstnär förmedlade George Lucas en okorrupperad uppriktighet genom de första Star Wars filmerna. Det är någonting vi sällan ser idag.

Det verkar också som om teknologin Lucas hyllar genom den nya filmen endast har en negativ verkan. Episode II - "Klonerna anfaller" är nämligen inte en film utan en digitalt inspelad screenplay. Förutom att den är matt och oskarp så lämnar mängden specialeffekter lite plats åt själva dramat, som för övrigt känns genomfalskt. Den sista touchen som gör Star Wars-känslan så minimal som möjligt är den nya musiken som spelar lite på det klassiska Star Wars-temat istället för att ta del av - och utvecklas ifrån det.

Star Wars är och förblir en trilogi. Fortsättningarna är bara trötta, feta och medelålders.

Av Elin Adler 17 maj 2002 12:55