Känns som om du nyss fötts på nytt

Ensam nu i de tomma rummen. Ingen kommer, ingen går. Hon har rest, du är kvar. Allt är som vanligt. Din dröm virvlade runt en kort sekund som ett löv i vinden innan den föll ner till marken igen och allt blev till ordlös natt.

Den som haft och sedan mist sällskap är ensammare än den som aldrig haft. Till längtan fogas saknad och den kloförsedda handen vrider om hjärtat ännu ett varv och väggarna krymper allt tätare inpå och du vill bort och ut. Men ändå stannar du. Stannar du kvar.

Du går genom de tömda rummen, bara nakna golv och kala väggar kvar. En ensam glödlampa hänger ner från takets gipsrundel där en gång en ljuskrona var tänkt att sitta. En flyttbil hämtade de sista sakerna igår.

Du drar med fingret över dammet som ligger på fönsterbrädan av marmor. Utan att tänka dig för skriver du hennes namn i det gråa pulvret. Om och om igen. För att sedan ilsket - när du upptäcker det - sudda ut det med yviga, alldeles för kraftiga gester, för vem ser dig nu?

En gång så firad, nu ensam med din egen vanmakt. Du sjunker trött ihop på golvet invid fönstret, dunkar näven i den kalla, hårda marmorn och grimaserar ögonblicket efter av återhållen smärta, du suger på knogarna, på ett sätt glad över att få något mera påtagligt som smärtar. Och framför allt något mera övergående, något du har i din makt, du kan sluta dunka näven i fönsterbrädet och smärtan domnar bort och försvinner, men den andra smärtan, sorgen, saknaden, bär du alltid med dig, den slutar inte, åt den kan du inget göra, där är du maktlös och din smärta är till rätt stor del just den maktlösheten, för var du alltid den som hade kontroll, som visste, som läste av stämningarna, som hade världen i din hand, du kunde göra med den vad du ville, du var stolt och stark och fri, du stod på toppen av kullen och såg nedåt allén och tänkte: hit upp har jag tagit mig av egen kraft och här stannar jag hur länge jag vill, jag är på toppen, top of the pops, tänkte du och gick i andom ut på balustraden och vinkade till de applåderande massorna som stod där nere och tittade upp och jublade.

Men i verkligheten tordes du aldrig, utan stannade kvar inne i halvmörkret framför tevens blåvita flimmer, i den nedsuttna soffan bland tidningar och böcker och videoband och flaskor och askkoppar och allting annat vi ställer upp som en hinna mellan oss själva och verkligheten, du blev till slut din egen fånge, bakom dina nerdragna jalusier och när du till sist vågade dra upp dom och öppna de höga franska fönstrena så att solen kastade sina strålar på den hårda ekparketten och gå ut på balustraden och se neråt allén, så stod där inga jublande massor, allt du såg var hennes ryggtavla när hon sakta, inte särskilt sorgset, utan snarare bestämt med rak rygg och blicken stadigt fäst i det blå, gick bort från dig, hon hade inte blivit fängelset, hon hade grävt en gång ut och under de dagliga rastningarna pytsat ut jorden ur hålen i fickorna, du borde ha sett det, allting vittrar, inget faller isär av sig självt, men du var så fast i ditt eget fängelse, eller där hon satt i fängelset och tog sig ut, blev du fängelset själv och det hjälpte inte hur du slogs, du vaknade med det på morgonen och slogs med det tills det blev kväll och du utmattad slocknade där i soffan.

Du körde huvudet i väggen istället för att öppna dörren, fatta hennes hand, se henne i ögon, le och säga, kom vi går, de här rummen är tomma nu, här finns ingenting för oss längre, här finns bara ångest och nojor och en ständigt malande ovisshet och det stora vemodet som snart rullar in från norr och sen ta henne med till det där huset i Italien, högt ovanför Gardasjön, på en klippa beläget, och sen skulle ni suttit där, på verandan vars tak dignar under mango- och kiwiträdens mogna frukter och känt aprikosträdens blomster som ett täcke väldoft inlindat i nattens svarta sammet och sen skulle du skrivit på morgnarna, där vid det stora, grovt tillyxade, tvärställda ekbordet och de vita tyllgardinerna skulle fladdrat i den lätta brisen och sen, senare på dagen, när hettan kom skulle ni köpt kyckling och vatten och vin och bröd och ost och gått ner till stranden och suttit där i palmernas frasande skugga och ätit och pratat och vilat i det där sällsamma lugnet efteråt, det borde du gjort, men nu gjorde du inte det.

Utan du framhärdade i din tjurskallighet och ingen har du att skylla på, i den här världen är vi alla fria, är vi alla våra egna slavar och det är alltid efter, aldrig före och det finns bara en väg och den går bortåt, vidare, högre-längre-fortare, allt ställs på sin spets och sen svänger pendeln tillbaka med fördubblad kraft, det gäller bara att ducka i rätt ögonblick, så att man inte får den i skallen och aldrig mera reser sig sen, nåja, som sagt gjort är gjort, så du fortsätter din vandring genom det tomma huset, till och med jalusierna är nerplockade och när du nu går ut på balustraden - som egentligen är en smal vädringsbalkong - så finns där inget annat än en sol-och-vind-sliten, färgavflagand rottingstol och skärvorna efter ett par stora, bruna lerkrukor, nedanför, i det smutsiga, grön-blå-bruna, trögflytande vattnet flyter de nyss ikastade, vissnade palmträden, era vårdträd som ni kallade dom, när ni lyckliga, förälskade, berusade planterade dom den där våren när nätterna var så lätta och ljusa och ni satt upp i köket och drack thé och pratade och aldrig ville sluta, det var då, nu minns du inte längre när de åkte ut på balkongen för att slutligen knäckas av stormen, den där höstdagen när regnet stod som spön i backen och en blixt klöv det gamla klocktornet av trä uppe vid kyrkan mitt itu så att klockan damp ner i backens hårda sten med ett dovt klingande malmljud.

Kanske var det samtidigt som ni slutade röra vid varandra, eller ungefär vid samma tid som ni helt omärkligt började muta in er egna områden och tider i huset, för att inte behöva mötas mer än nödvändigt, kanske samtidigt som du helt flyttade in i salongen med soffan medan hon ytterst sällan gjorde sig ärende upp dit, uppför trappan utan istället huserade där nere, kanske spelar det inte ens någon roll när, symboler har nu en gång det värde man förlänar dom och har man redan brutit sitt löfte, spelar det mindre roll om färgen i sigillet bleknar eller ringen rostar.

Ja ringen tänker du, den har du kvar, du drar den med lite möda av dina stela fingrar och ser på den och försöker minnas var ni köpte ringarna, men slår bort det, det är för smärtsamt, istället går du ut på vädringsbalkongen, lutar dig ut över vattnet som sävligt flyter fram där nere och blundar och släpper ner ringen där i vattnet och öppnar ögonen och ser den ligga brevid hennes, som en åtta, en evighetssymbol av guld, glimmar de rött där nere i vattnet, hon måste gjort samma sak precis innan hon gick, lustigt att du inte sett det förr, nåja, närmare än så lär vi ju inte komma varandra varken för eller senare tänker du, och förfäras av din egen bitterhet, har du hårdnat så under alla dessa år då du bitit ihop, du försöker känna efter och märker att du hårdnat inifrån och ut och bestämmer dig på stående fot för att om du någonsin får barn så skall du i alla fall lära dom detta enda: stäng inte av, sluta inte känna, gråt hellre än att ni en dag upptäcker att ni inte längre kan fast ni vill, hårdna inte, fastna inte i det hopplösa och sky för guds skull människans kardinalfel att lika rädd för att leva som för att dö, förlamas av skräck inför det oundvikliga, det slut som väntar oss alla, istället för att göra något åt det undvikliga, hur vi skall ha det innan dess.

Du går in från balkongen, stänger dörrarna, reglar fönstren, går en sista gång, utan att stanna genom övervåningens tomma rum, nerför trappan, ut i hallen och ut genom dörren och följer sedan vägen ner för kullen tills du kommer fram till stora vägen där du ställer dig vid vägskälet och sätter upp tummen för att få lift och en bil bromsar in och det är en kvinna vid ratten och hon frågar vart du skall och du säger bort och hon säger hoppa in och du sätter dig brevid och hon kör därifrån och vägen dammar i hettan och solen springer fram genom molnen och hon frågar hur gammal du är och du säger att du vet inte men att det känns som om du nyss fötts på nytt.

Av Öyvind Vågen 17 maj 2002 09:41