Reclaim the brudpar

Bröllop är en härlig grej. Speciellt ens eget. Men bröllop toppar också Den Officiella Stresslistan. Tillsammans med dödsfall och skilsmässa.
Så inget tjafs om att man är lite emotionellt instabil, tack. Jag har all anledning.

Vi avslöjade våra storslagna planer för släkten samtidigt som familjens första skilsmässa såg dagens ljus. Tjena. Allt ljus på bruden? I dont think so. Men däremot en mängd hysteriska telefonsamtal, gråtande barn och näst intill total frånvaro av gratulationer. Så kan det också gå.

Med vännerna var det bättre. De håller stilen. Några bekanta såg däremot ut som att de svalt något mycket surt.
"Jaha, så ni ska gifta er? Nämen, det passar säkert er."
Tackar ödmjukast.
Jag visste inte att det var sånt sprängstoff att vilja knyta hymens band, men av reaktionerna att döma är ett giftermål bland det mest provocerande man kan ställa till med.
Reclaim the brudpar.

Jag har vetat att den här dagen skulle komma i ett halvår. Ändå har den hela tiden känts skrämmande avlägsen. Nu när söndagen närmar sig med någon sorts fast-forward-sjumilasteg så känns det både övernaturligt lyckligt och helt sjukt. Som att vänta på en megajulafton - förhoppningsvis utan Noréninslag - när man vet att man ska få det coolaste paketet.

Men om sanningen ska fram längtar jag nog mest till dagen efter. Att få ligga utslagen i sängen och vara gift. För det är ju det man vill åt.

Så kom igen, älskling, så gifter vi oss. Det blir århundradets kärlekssaga. Det vet du.

Av Anna Ander 15 maj 2002 15:30