Döden på väg. Till dig också?

En skarp smäll alldeles till vänster om hytten. Låter ungefär som när treans spårvagn gnisslar sig runt på ändhållplatsen i Kållered, fast ljudet är mycket kortare och högre. Som om trean tar kurvan i hundratjugo ungefär. Metall mot metall. Plåt som skrynklas ihop. Kött som mosas. Fast det hörs ju inte så mycket förstås.

Registrerade smällen men har inte förstått vad som hänt ännu. Har full sjå att försöka vrida ratten rätt. Det går inte. Ratten sitter fast och tankbilen far rakt genom den svaga högerkurvan, över mittlinjen, krockar med räcket på andra sidan. Är tacksam för vägverkets överdimensionerade konstruktioner för ekipaget studsar tillbaka ut på vägbanan igen och så småningom stannar i rätt körbana igen. Ungefär som om jag bara bromsat in. Men vad var det som hände? Motorn går fortfarande - har tydligen knuffat växelspaken till neutralläge medan jag brottades med ratten. Radio Göteborg hörs fortfarande ur högtalarna. Högerbenet ömmar lite efter krocken med växelspaken, annars verkar allt normalt. Eller?

Tittar ner framför hytten och ser bakdelen av en Ford Granada sticka ut. Eller snarare resterna av bakdelen av en Ford Granada. Inser plötsligt att hytten lutar och att mitt vänstra framhjul måste vara parkerat ungefär på förarsätet av Forden. Inser att Forden måste varit mellan mig och det där räcket som jag studsade mot. Att min tjugofem tons bil-och-släp i åttio knyck pressat ihop en personbil som en hammare mot ett städ. Senare har jag insett att det kanske räddade mig. Att det fanns en krockbuffert i form av en Ford Granada som gjorde att räcket höll.

Lågor slår upp från Forden. Jag sitter i en tankbil inser jag plötsligt. Beslutet är inte svårt. Slänger upp dörren, hoppar ner på E6:an och springer iväg några tiotals meter. Det brinner inte så mycket, men brukar inte bränsletanken explodera? Någon med en brandsläckare från sin egen bil springer redan fram och tömmer innehållet på Forden. Branden minskar tillfälligt, men slocknar inte. Köerna är redan långa. E6:an utanför Uddevalla en eftermiddag i juli. Just den här sträckan hade man byggt om utanför stan för att förhindra olyckor. Men man byggde med odelade körbanor. Och det är mycket trafik. Hela sommaren har olyckor rapporterats. Ofta med norrmän inblandade. Granadan har norska plåtar. De går fortfarande att läsa. Mitt framhjul står faktiskt på förarplatsen. Från passagerarplatsen hörs ett svagt skrik.

Polisen kommer först. Efter bara två minuter. De måste av en händelse ha varit alldeles i närheten. Brandkåren kommer efter ytterligare några minuter. Under tiden har inte mycket hänt. Det brinner fortfarande. Passageraren lever fortfarande, att döma av gråten. Det är den enda lilla delen av Forden som inte är helt tillplattad. En dansk förare som tydligen legat bakom Forden och blivit tvungen att gira ut i det bohusländska landskapet frågar om jag är ok. Minns inte vad jag svarade. En brandman med skräck i blicken frågan om jag har bensin i tankbilen. "Nä bara dieselolja" svarar jag och han ser genast lugnare ut. Med bensin i lasten hade det blivit en allvarlig bombvarning. Dieselolja brinner inte så lätt.

"Du måste flytta den!" säger brandmannen. Jag ser frågande på honom. Har ingen chockkänning ännu så jag förstår precis vad han menar, men ändå... "Det brinner ju..." undrar jag. "Ja men vi måste få undan den." Mot alla instinkter klättrar jag upp i hytten igen trycker in backen, gasar rejält och släpper upp kopplingen. Ekipaget studsar bakåt några meter och jag stannar och stänger av. Hoppar snabbt ut på märkbart svagare ben. De är inte intresserade av mig alls. Branden släcks. Ambulans har också kommit. Man engagerar sig i passageraren och börjar skära ut henne. Jag sätter mig på vägräcket, mitt i ett ingenmansland. Var det mitt fel??

Sitter på räcket och försöker förstå vas som hänt. Herregud, har jag haft ihjäl någon!? Allt var ju helt normalt på vägen ända tills det small. Tittar bakåt längs vägen efter ledtrådar. Ser då att det är en bil till inblandad. En Volvo stationsvagn ser det ut som. Den står med bakändan mot mig, tvåhundra meter bort. En ambulans står bredvid. Dansken kommer fram igen. Alla andra är upptagna med viktigare saker. "Såg du vad som hände?" frågar jag desperat och stirrar på honom som den ende som kan hjälpa mig. "Jä, jag tror det" svarar han. Och så beskriver han hur Forden börjat köra om mig i kurvan och frontalkrockat med Volvon. Själv låg han bakom Volvon och lyckades väja undan. Granadan fastnade vid mitt framhjul. Resten vet ni. "Så det var inte mitt fel då?" undrar jag. "Nej, det var norrbaggens fel". Det var inte mitt fel. Alltid någon tröst. Åtminstone för mig.

Polisen är mindre tillmötesgående. Jag får klättra in i bilen igen och hämta papper och färdskrivare. Surt konstaterar han att jag kört i åttiofem enligt färdskrivaren. Han utgår ifrån att jag är skyldig tills motsatsen är bevisad. Kvinnan är utskuren och instoppad i en ambulans som tjutande far iväg. Brandmännen täcker vraket med skum för säkerhets skull. Jag ser blod och grått slem på min stötfångare. Förstår att det är delar av norrmannens hjärna. Brandmannen spolar rent. Det var inte mitt fel i alla fall.

Vänta vänta vänta. En kollega passerar på förbifarten i en annan tankbil och jag gör tummen upp till honom på avstånd. Han signalerar att han skall ringa kontoret i Skarvikshamnen. Mobiltelefoner finns inte ännu. Någon kommer väl och hämtar mig. Vänta vänta. I brist på annat går jag mot Volvon där ambulansen står kvar och febril verksamhet pågår. Halvvägs stannar jag vid ett djupt svart jack i vägbanan. Krockpunkten. Volvons motorblock har tvingats ner i asfalten med fruktansvärd kraft. Ner, men också bakåt och, får jag veta senare, mosat underkropparna på de två i framsätet. En av dem överlever. Där bak satt deras två barn och en annan släkting. De var på väg till sommarstugan utanför Smögen. Ett av barnen dör. De håller fortfarande på att försöka få ut kropparna ur bilarna. En helikopter landar och lyfter snart igen med ny last.

Bärgare kommer och flyttar på vraken och drar iväg med mitt ekipage. En kollega från Göteborg kommer och plockar upp mig. Han tvingar mig att köra. "Bästa sättet att komma över det är att köra igen!" säger han. Jag kör sakta söderut längs E6:an. Det är redan kväll.

Flera år senare träffar jag av en händelse någon som känner familjen i Volvon. Det är då jag får veta hur det gick för dem. Och hur deras liv för alltid slogs sönder. Varför? För att norrbaggen var drogad. Och för att svenska raka vägar utan poliskontroller var oemotståndliga för norska ungdomar. Sommaren 1983. Och kanske fortfarande.

Kör försiktigt.

Av Peter Holmgren 15 maj 2002 15:19