Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Den blinda ödlan

om kärlek.

den kan inte se. den trevar runtomkring sig. ibland lägger jag den med vilja på ett bord, bara för att se om den stannar innan den faller över kanten. det gör den. förblir klistrad mot kanten, blind, klamrande fast vid något som inte går att hålla fast vid. dum. handikappad. fången. jag fick min blinda ödla av honom.
_______________________

en av alla nätter på brännö går vindarna så hårt att saker och ting blåser omkull också inomhus. när hon kommer in från trappan kryper hon ned till honom i sängen, lägger sin kalla kind mot hans sömnvarma bröst, säger:
det stod en grind och slog på andra sidan vägen.
vad ödsligt, mumlar han slumrande.
de här sakerna händer bara i litteraturen, säger hon sedan till håret på hans bröst.
då har han redan somnat.
_______________________

hur känns det när man är kär? frågar hon sin spegelbild.
det vet jag inte.
men, du älskar honom ju? frågar hon igen, liksom för att försäkra sig om allt hon sett och upplevt och redan vet är sant.
jo, det gör jag, säger hon i spegeln, men det behöver ju inte betyda att jag vet hur det känns.
_______________________

hon ville hon sade jag älskar dig. och det gjorde hon.
_______________________

ödlans vita mage och spretande klor famlande blint i luften. i dagsljus kan den inte se. när han går till jobbet lägger jag den i vår säng, växelvarm, tunnelseende, kladdigt hal. precis som jag. i intervaller kan jag inte tänka på annat än hans ögon.
_______________________

jag är inte en kroppslig människa, säger hon till honom i sängen och han skrattar.
det är du visst, säger han.
berätta inte för mig vad jag är, säger hon, du vet inte vad som händer inuti.
nej, säger han. det gör jag inte. men jag är bra på det jag gör, och du reagerar precis som jag visste att du skulle göra.
jaså gör jag det, säger hon trött och drar sig undan bara en liten bit, knappt så det märks.
________________________

hon tänker på honom hela dagen. när hon handlar. när hon skriver. när hon ler och skrattar rakt ut i himlen för att hon minns saker han gjort. hon tänker på grindar och på ord och hon tänker på lek som har upplevts tillsammans. hon bär den blinda ödlan i sin ficka och alla dess spretande famlande klor griper henne och låser henne och jag vet att hon aldrig kommer att sluta tänka på honom så här som hon gör nu. att han inte låter henne. att jag inte vill att han ska låta henne.

att jag vill att han ska fortsätta säga till henne hur gott hennes kön smakar.
att jag vill att han ska ta tag i hennes hår och dra hennes huvud bakåt om hon säger emot.
att jag vill att han ska fortsätta säga till henne att hon är oaptitlig när hon gråter.
att jag vill att han ska fortsätta krossa hennes hjärta, fortsätta sparka när hon ligger.
________________________

men sedan säger hon sådant hon inte får säga till honom. hon säger: när jag är med dig spelar jag.
________________________

och den blinda ödlan biter. och min hud är full av skärsår efter dess klor. i försvarslös pose, när jag har lagt den på rygg på ett bord och innan den hinner kravla upp på fötter, lyser magen sårbart vit. när som helst kan jag döda den. och jag fick den av honom. i ögonblick är han allt jag någonsin har trott på.