Sporten är död - jag sörjer

Det är söndag. En ljuvlig söndag där de norrländska vädergudarna fullständigt flippat ur. Almanackan visar att det är den tolfte maj men termometern tyder på att det är långt efter midsommar. Bara att tacka och ta emot, passa på att njuta av förmiddagens sol och ta paus lagom till det att TV-sändningarna från Österrikes Grand Prix inleds.

Formel 1. Snabba bilar, snabba ryck. Ferrari ligger som alltid i topp. Dom har inte bara Rubens Barrichello i stallet, nej dom har även the master of the masters; Michael Schumacher.

Snubben är en modern Ingemar Stenmark, han vinner allt. Och om än han egentligen inte skulle vinna, så vinner han ändå! Snudd på magi, eller?

Inte alls, det är som vanligt bara fråga om dessa förbannade pengar, som snart har förstört varje sport värd sitt namn. Barrichello leder förvisso tävlingen, kör felfritt fram till det är ett par hundra meter kvar och får då order från stallet; Bromsa, karljävel! Han lättar på gasen och Schumacher smiter ovilligt förbi dom sista metrarna innan målgång.

Prisceremonin är lika tragisk som utgången av loppet. Schumacher vägrar kliva upp på förstaprispallen och knuffar istället upp Barrichello som nästan ser generad ut, men som han säger senare; Jag vann inte, det är stallet som bestämmer och jag har just skrivit på ett tvåårskontrakt. I det finstilta stod det förmodligen; må bäste man förlora om det gagnar stallet.

För helvete Ferrari, förstår ni inte att ni hjälper till att begrava den sista lilla fjuttiga rest sportsmanna-anda som jag så gärna vill tro existerar? Ni lägger tonvis med skitiga tegelstenar på den redan sargade imagen där ordet sport snarare borde uttalas; spott. Spott och spe, mot oss åskådare som möjliggör er själva existens. Utan oss vore ni dömda att lägga ner all verksamhet och dö den långsamma fattiga döden. För det finns inte ett kontrakt som skulle betala sig om vi gav fan i att titta. Finns inte en reklamskylt värt sitt bläck om vi stängde av skiten.

Just nu känns det så, i svallvågorna efter alla injektioner och transfusioner som ägde rum i Salt Lake. Just nu känns det så när Giro de Italia snart ställer upp sina stall med fullblod, som ska cykla en jävla massa jobbiga mil, så ursinnigt outtröttligt som möjligt. Sportspegeln intervjuar "Roddarn" Andersson som naturligtvis tror att Pantani inte vet hur ordet doping stavas. Det är han ganska ensam om att tro och jag får behärska mig för att inte hugga tag i en av dom skitiga tegelstenarna och slunga den mitt i rutan.

I den ruta som visat så många högtidsstunder, där jag larvigt nog ibland stått upp med tårar i ögonen och känt huden knottra sig ända ner under fotsulorna. Mot den ruta där jag även svurit eder som inte ens den håle känt till.

Men den är hjälplöst såld. Till kontrakt som inte kan uppfyllas utan knaprande, till sponsring och reklam och ännu mer reklam. Mammon har sedan länge sugit fast sina stinna klor i det som en gång var krigarens hjärta och ju större fantasisummor som krävs och faktiskt betalas ut, desto mer blöder jag, och det gör ont. När en hjälte som Zidane har en månadsinkomst som motsvarar ett mindre lands BNP så är det nådastöten för det som en gång kallades sport.

Äran är död och Girigheten betalade dess gravsten.

Av Lena Vikberg 13 maj 2002 08:58