Frysfeber - del 1

Fotnot: Våren 1996 började jag skriva Frysfeber i vår egna personaltidning som jag gjorde då. Fyra år senare utvecklade jag historien till en bok, men inget förlag var intresserat. Nu har jag gjort ytterligare en omarbetning av texten och presenterar härmed Kriminalinspektör Thorvald Olsson från Solvik. Från början var han kommissarie, men min källa inom polisen sa att kommissarier mest sitter på kontoret, de är inte så aktiva på fältet, så jag degraderade honom hastigt till kriminalinspektör. Berättelsen är en produkt av min fantasi, och eventuella likheter med verkligheten är tillfälligheter.

--------

Han satt vid sitt skrivbord och stirrade på högen med olösta brott. Varje gång de trodde att de var på väg att komma ifatt inträffade ett nytt mordfall. Klockan närmade sig nio.
- Har du hittat något intressant?
På besöksstolen satt Bengt, hans partner sedan flera år. De trivdes bra med varandra och fick ofta beröm för sitt goda samarbete.
- Nej, inga nya ledtrådar, inga nya vittnen.
- Hur är det med preskriptionstiderna?
- Ingen förändring där heller.
Han suckade och knäppte frånvarande med pekfingret mot namnskylten som var placerad mitt på skrivbordet. Kriminalinspektör Thorvald Olsson stod det på den. Han pekade på en mapp som låg ute vid ena kanten.
- Det ska till Narkotika. Någon har sorterat fel.
- Vad handlar det om?
- En mamma vill ha utrett hur hennes femtonårige son kunde få tag i polsk vodka. Han vill inte säga något, men hon tror att det är smuggelsprit.
- Stämmer säkert. I förra numret av Polistidningen stod det om maffian i de gamla öststaterna. De är tydligen värre än sina italienska bröder.

Ove Leandersson stängde av luftkonditioneringen och hissade ner sidorutan. Vårvärmen strömmade in och en förnimmelse av den nalkande sommaren spred sig i bilen. Om en månad skulle han åka till Kanarieöarna och spela golf, medan resten av familjen stannade hemma. Det var Lenas förslag. Hon tyckte de var värda en riktig semester båda två, men hon ville hellre åka till London och shoppa i höst. Utan att veta om det hade hon gett honom möjlighet till en veckas semester med Baby, så han protesterade inte.

Musiken i radion tystnade och reklamen tog över. Han höjde volymen och lyssnade nöjt till rösten som sa att butikskedjan K-livs på kundernas begäran hade utökat sin manuella chark i alla tio butikerna som var spridda på fem orter.

Högre försäljning innebar mer bonus till honom, och i det här fallet hade investeringen varit relativt liten. Det dyra i sammanhanget var de ökade lönekostnaderna. Förhoppningsvis skulle det ge fler stamkunder.

Som vanligt svängde han in för att parkera närmast varudörren. I sista stund upptäckte han bilen som stod där och tvärbromsade.
- Förbaskade idiot!
Hans goda humör var som bortblåst. Irriterat backade han in i en annan parkeringsruta och steg ur bilen.

- Tjena, Ove, jag är strax färdig här, jag har bara utskriften kvar.
- Vad gör din bil på min plats nu igen? väste Ove och stängde dörren till kontoret med en smäll. Jag trodde att jag gjorde klart för dig förra gången vad som gäller. Passar det inte kan du återvända till kassan i Rosenberg imorgon. Den parkeringsplatsen är min dygnet runt, glöm inte det!

Patrik svalde hårt och förstod nu vad hans flickvän Lotta menade när hon ställde sig tveksam till att han skulle ta det här jobbet.
- Förlåt, jag lovar att det inte ska hända igen.
- Nej du, det är jag säker på, för då åker du härifrån direkt! Nu är jag trött på dig. Det ser förfärligt ut på parkeringen. Till och med du borde väl klara av att plocka skräp!

Patrik drog ett djupt andetag när han kom ut i korridoren. Kerstin som höll på att skriva ett rastschema för kassapersonalen gav honom en frågande blick.
- Eh, Ove vill att jag ska gå ut och kolla över parkeringen. Hinner ni med här inne då?
- Visst. Vad är det för fel med parkeringen?
- En massa skräp, tydligen, svarade Patrik besvärat.
- Jag har hört flera kunder klaga på att det ligger kvar reklamblad och inköpslistor när de ska hämta sina vagnar, så det behövs säkert!

Kerstin log belåtet. Ove hade äntligen upptäckt att Patrik inte höll måttet. Bra, då kanske hon skulle få chansen. Upprymd gick hon ut i butiken och såg att tidningarna inte var uppackade. Glassfrysen behövdes också fyllas på, men det jobbet sparade hon till någon annan.

Telefonen på skrivbordet började ringa och de båda poliserna tittade på varandra.
- Kriminalinspektör Thorvald Olsson, god morgon!
- Tjena, Thorvald, vakthavande här. Jag ville bara höra om du är tillgänglig.
- Tillgänglig?
- Alla radiobilarna är upptagna den närmaste timmen, svarade vakthavande besvärat.
- Visst, slå du en pling om det händer något.
Bengt satt och skrattade.
- Han ringde nog till mitt rum först. Det har han gjort förut.

Kerstin följde efter Anne Björk när hon gick för att byta om. Det gällde att skaffa sig allierade om Patrik försvann. Hon visste att hon inte var särskilt populär bland resten av personalen. Men Anne var en person som alltid ställde upp utan frågor eller gnäll, henne var det bra att ha på sin sida. Å andra sidan tyckte hon aldrig illa om någon, det gällde att spela på hennes medkänsla.
- Usch, det var lite tråkig stämning här innan, började Kerstin försiktigt. Ove tycker inte att Patrik sköter sitt jobb som han ska.
- Men jag tycker att Patrik är jätteduktig, protesterade Anne. Han är snäll och bryr sig verkligen om personalen!
Kerstin märkte att samtalet inte gick hennes väg, Anne tyckte för bra om Patrik.
- Det räcker inte, det måste fungera med Ove också, förstår du väl. Han måste kunna lita på att Patrik gör allting rätt och kan alla rutiner.
- Det är klart. Han har faktiskt frågat mig om saker som jag vet att du har förklarat för honom flera gånger.
Nu hade hon Anne där hon ville.
- Du får gärna ringa mig om det regnar en morgon när du ska till jobbet. Jag kör ju varje dag.
- Men vi har väl aldrig samma tider?
- Det kanske ändras förr än vi tror. Ove sa till mig häromdagen att han tycker du är värd bättre tider i sommar, ljög Kerstin obehindrat.
Plötsligt såg hon sig irriterat omkring.
- Var är Astrid förresten, hon skulle väl börja klockan nio?
Bättre arbetstider låter bra, tänkte Anne.
- Jag kan sätta igång direkt om du vill.
- Ja, gör det. Börja med att fylla på glassfrysen så ska jag leta reda på Astrid.
Medan Kerstin försvann bort mot torrlagret gick Anne ut i butiken för att ta reda på vilken sorts glass som behövdes fyllas på så att hon slapp gå flera gånger. När listan var färdig begav hon sig till frysen. Hon kände på dörren och som vanligt var den olåst. Det var bara Lena som tyckte det var viktigt att ha frysdörren låst och eftersom hon var mammaledig brukade den stå olåst även på nätterna.

Hon såg sig omkring i korridoren och upptäckte handtrucken några meter bort. Det var trångt inne i frysen, så hon körde bara in den några meter. Förra veckan hade Ove fått städmani och flyttat om pallarna där inne i tron att det skulle bli mer effektivt. Naturligtvis hade glassen hamnat längst in.

Eftersom hon frös gick hon ut och hämtade jackan och handskarna som hängde på en krok utanför frysen. När hon återvände immade glasögonen igen och hon var tvungen att ta av sig dem. Närsynt stapplade hon fram mot vänstra hörnan där hon hade sett flera olika glassförpackningar.
Plötsligt snubblade hon på något. Hon rynkade på pannan och kisade för att se bättre. Det såg ut som ett klädbylte.
- Vad kan detta vara, sa hon högt och tog upp glasögonen ur jackfickan.
När hon putsade glasen glimmade något till. Nyfiket böjde hon sig ner och tog efter det som glittrade. I samma sekund förstod hon vad det var som låg på golvet.

Ove satt på kontoret och gick igenom posten. När Patrik kom in med ett par trasiga städhandskar i handen bestämde han sig för att försöka släta över sitt vredesutbrott, trots allt gjorde grabben ett bra jobb. Han kunde inte hjälpa att Lena hade gjort allting bättre..
- Hörrdu, du är väl inte sur, vi måste också göra skitjobb ibland. Förresten ser affären trevligare ut om vi håller efter utomhus också.
- Det är ingen fara, det är härligt väder idag. Det var skönt att komma ut en stund.
Kerstin stormade in och ryckte åt sig telefonen.
- Nu är hon sen igen! Kan någon av er hennes nummer?
Hon drog ut översta skrivbordslådan och började leta efter telefonlistan.
- Om det är Astrid du menar så har hon 23 89 44, sa Ove snabbt.
- Det var inte illa, kan du mitt också? skrattade Kerstin.
- Tyst, det lät som någon skrek.
Patrik hade också hört skriket och försökte lokalisera var det kom ifrån. Anne dök upp i dörröppningen alldeles likblek i ansiktet.
- A.., A..., Assss..., stammade hon och skakade i hela kroppen.
- Men Anne, vad är det?
- Frrrrysen, sa Anne och svimmade.

Fortsättning följer.

Av Sanna Parkell 13 maj 2002 13:55