Samtal med Rebecka

Avtrycket av Rebeckas kropp är en ljus skugga mot den svartbrända väggen. Skuggan har armarna utsträckta, som för att krama om någon. På golvet ligger vitgrå aska i drivor.
Allt annat i rummet är som förut. Köksbordet med blå vaxduk, kokvrån där odiskade tallrikar är staplade på hög. Sängen med gavlar i smidesjärn, där jag ligger.

Jag städade upp varje gång efter hennes halvhjärtade självmordsförsök: uppskurna handleder med alldeles för grunda snitt; paraflex comp och vodka som hon bara spydde upp direkt; rep fästa i lampkroken som inte höll för tyngden.

Hennes telefonsamtal en gång i månaden: Kom hit, hjälp mig, jag har försökt igen, det gick åt helvete... och jag kom dit och städade upp och plåstrade om och kramade, gång efter gång. Vad skulle jag göra?

"Varför gör du inte bara det då", ville jag skrika till slut. "Hoppa från Västerbron, släng dig framför ett tåg, gör något rejält så du får det överstökat!"
Fast det sa jag inte.

"Gud", sa Rebecka i telefon. Det var en slaskvarm tisdag i mars.
"Gud", sa hon, "straffar folk, eller hur?"
"Är det någon sorts kuggfråga?", sa jag.
Hon var tyst en stund.
"Jag testade", sa hon sedan.
"Vad har du gjort nu då?"
"Jag spottade i dopfunten i Katarina kyrka."
"Du gjorde vadå?"
"Spottade i dopfunten. Jag tänkte att det skulle få Honom att göra något."
"Du är ju knäpp. Folk har blivit stekta på fläcken för sånt", sa jag.
"Jag har försökt snacka med honom på vanligt sätt. Han bara vägrar att svara."
"Om vad?"
"Mardrömmarna. Allting."
"Hände det något den här gången då?"

"Jo. Han dök upp i alla fall. Han sa att det inte gjorde något med dopfunten. Att en del måste få göra fler fel än andra. Att de är trasiga och inte förstår."
"Hann du fråga om det andra?"
"Nä. Han bara stack. Jag får hitta på något annat."
"Helena", sade jag, "det går inte att få Honom att ändra sig."
"Jag vill bara slippa må skit. Är det för mycket begärt?"

"Vi kan inte förvänta oss att Han ska ta hand om allting," sa jag. "Vi var ju faktiskt tvungna att klara oss själva innan Han kom tillbaka."
"Men då fanns det psykologer."
"Jo."
"Och det gör det ju inte längre."
"Nej."
"För att Han botar alla. Utom mig. Så vad ska jag göra?"
"Jag vet inte."
"Jag orkar inte med den här skiten", sa Rebecka.
Och så lade hon på.

"Vet du," sa Rebecka i telefon en annan dag, "att ingen har så mycket fantasi som den som gör folk illa."
"Jaha?" sa jag.
"Skulle du kunna komma på att skära upp en gravid kvinna med brödkniv och dra ut fostret?"
"Nej, verkligen inte."
"Eller sticka ut ögonen på någon med ett gem."
"Lägg av."
"Tre dagar, Sara."

Karl.

"Han använde allt han fick inom räckhåll. Jag hade aldrig i mina värsta mardrömmar kunnat föreställa mig det han hittade på. Fattar du? Och vet du vad jag undrar mer?"
"Nej", sa jag.
"Hur kunde det ta tre dagar innan Han gjorde något?"
"Men sen tog Han ju itu med Karl", sa jag.
"Ja, han dog."
"Ja."
"Men jag lever", sa Rebecka.

I april försökte hon igen. På riktigt den här gången. Hon skulle kasta sig framför tunnelbanan. Det skrevs om det i tidningarna: Helena stod längst bort på perrongen, så att hon skulle träffas med full kraft när tåget kom. I intervjuerna berättade tågföraren att han hade fått en plötslig impuls att bromsa tåget i förtid. Det stannade en och en halv meter från Rebecka där hon hade hoppat ner på spåret.

"Du kanske tror mig om jag berättar nu", sa hon över köksbordet nästa dag.
"Jag skäms. För alla gånger du har fått komma och trösta mig och torka upp och fixa och hålla på."
"Det är lugnt", sa jag.
"Nej, det är det inte. Jag vet att du tycker att jag är en fegis som inte vågar ta livet av mig. Jag vet att du önskar att jag kunde bestämma mig någon gång och antingen dö eller börja leva igen."

Jag vek undan med blicken.

"Varje gång jag har försökt har det varit på allvar", sa hon. "Det har verkligen det. Det går inte en natt utan att jag vaknar av att han... att Markus är där. Och gör saker med mig. Jag vill att det ska ta slut. Jag vill sova."

Hon tittade på mig.

"Varje gång jag har stått där med rakbladet har armarna slutat blöda. Varje gång som jag har svalt tabletter och sprit har jag börjat kräkas. Det är inte jag som stoppar fingrarna i halsen. Jag lovar. Jag börjar kräkas. Eller så händer precis ingenting fast jag borde vara medvetslös."
"Vad är det du menar egentligen", sa jag.
"Jag satte i mig en hel burk Stesolid i januari."
"Och...?"
"Och de kom ut andra vägen. Hela. Gud jävlas med mig."
"Svär inte", sa jag.
"Jo. Gud jävlas med mig. Jag hatar Honom. Han tar inte bort mardrömmarna. Eller smutsen, all smuts på mig som inte går att ta bort. Men Han låter mig inte ta livet av mig heller. Det är som om Han vill att jag ska lida."
"Vi har varit igenom det här, Rebecka."
"Men kan du sluta hålla på Honom hela tiden!" skrek hon. "Det är jag som är din kompis!"
"Rebecka", sa jag.
"Jag vet vad du tänker säga. Han är ingen dagisfröken."
"Det var inte vad jag tänkte säga."
"Om Han tycker att jag ska lösa det här själv så kunde Han ha gett fan i att komma hit överhuvudtaget. Så hade jag vetat hur man gör. Istället för att vara van vid att Han fixar allting. Men nu är det som det är. Och jag vet faktiskt inte hur man gör."
"Inte jag heller", sa jag.

Det var tidigt på morgonen nästa gång Rebecka ringde.
"Du måste komma hit", sa hon. "Vi måste prata."
Hon såg sorgsen ut när hon öppnade dörren.
"Hej", sa hon.
"Hej", sa jag. "Jag har tagit ledigt hela morgonen."
Hon steg åt sidan. Jag gick in och satte mig vid köksbordet medan hon hällde upp te.
"Jag blev lite orolig. Vad är det?"
"Jag har kommit på vad jag måste göra." Hon satte en tekopp framför mig och fortsatte:
"Jag menar allvar när jag säger att jag inte orkar längre."
Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Jag vill dö, Sara."
"Jag vill inte att du ska dö."
"Det vet jag väl."
"Jag vill verkligen inte det."
"Det är inte du som bestämmer."
"Du tänker göra något." Jag tittade på henne. Hon verkade sammanbiten.
"Gud kommer inte att göra något frivilligt", sa hon, "så jag tänker tvinga Honom."
Bottensatsen i min kopp var vitgrumlig.
"Helena, vad har du haft i teet?" frågade jag.
"Jag ska få honom att lyssna", sa Helena.

När jag vaknade låg jag naken på Rebeckas säng. Hon satt på en stol framför mig. Bredvid henne stod en verktygslåda.
"Jag älskar dig", sa jag.
"Jag vet", sa hon.

Av Karin Tidbeck 08 maj 2002 09:09