Saddam - My hero!

"Vad gör du här?!" Det är fyra dagar sedan de allierade invaderade Kuwait och startade gulf-kriget. Jag sitter på svenska ambassaden i Islamabad, en våning i en ganska ruffig byggnad på en anonym gata några kvarter från huvudstråken. Just idag köar inga afghaner i trappan för att skaffa flyktingvisum till Sverige. Jag är ditkallad av ambassadens andreman. Ambassadören själv har evakuerat sig till Singapore med sin familj. Jag landade igår och informerade om min ankomst. Andremannen ville omedelbart träffa mig.

"Jaa, jag har ett uppdrag på sex veckor. Skall hjälpa med en kartläggning av Pakistans naturresurser..." säger jag.
"Var det verkligen nödvändigt att komma just nu?" Andremannen är stressad över situatonen. I månader har man förberett sig för kriget. Många har lämnat landet - speciellt amerikanerna som i vanlig ordning känner sig särskilt hotade. Eftersom amerikanska skolan således har stängt så har de flesta andra barnfamiljer från väst också evakuerat. Till Singapore till exempel där de väntar på att stormen skall bedarra.

Fast egentligen är nog andremannen ganska nöjd med att vara chef i ett krisläge. Han pöser lite bakom sitt skrivbord.
"Nåja, om det hettar till så samlas vi här på ambassaden för vidare marktransport till Indien. Glöm inte att ta med identitietshandlingar. Vi organiserar allting härifrån."
"Visst." säger jag och undrar om jag får gå nu. Så småningom känner sig andremannen nöjd med sin föreläsning och jag lämnar honom med försäkringar om att vara försiktig, säskilt om det blir anti-väst demonstrationer.

Nere på gatan är det som en vanlig måndag. Grötig trafik med tvåtaktsdrivna trehjulingstaxi och en och annan antik japansktillverkad bil. Åsnekärror som levererar matvaror. Gatuförsäljare. Jag stannar hos en som säljer diverse pakistankt krimskrams.

"Sir, these badges, very nice!" säger han med typisk brytning på urdu. Efter UD-tjänstemannens föreläsning kan jag inte motstå en knapp med porträtt av den onde själv mitt i och texten "Saddam - My Hero!" runtom. Knappen är gul och röd och ser på avstånd nästan ut som den gamla "Atomkraft - Nej tack!" Det är en vanlig måndag i Islamabad och gulfkriget har just startat.

Alla ambassader och företag har minimerat sin stab. Det är krig. Visserligen i ett avlägset arabland, men de är ju muslimer här också och man kan inte vara nog försiktig. Vad gör man när det är krig i ett avlägset grannland? Precis som man brukar. Går till jobbet. Uthärdar vardagen. Väntar på fredagen då australiensiska ambassadpuben har öppet. I ett land med alkoholtabu blir sådana vattenhål särskilt viktiga. Västerländskt liv i främmande land. En XXXX och nya bekantskaper. Livet är enkelt. Kriget är långt borta. Ingen känner av det, men alla pratar om det.

Mitt hotell är litet, men har kabel-tv. Asien har sin egen satellit med kanaler på thai, hindi och engelska. Och så CNN förstås. Detta är CNN:s första mediakrig och man har satsat hårt på bevakningen. Självklart följer alla med i nyhetsströmmen. "Operation Desert Storm - Day seventeen..." raspar ur högtalaren och blandas med kvällsböneutroparens högtalarröst från minareten längre ner på gatan.

Timme efter timme av nyheter från kriget. Men efter några veckor är det uppenbart att det inte finns någon ny information att sända ut. Samma helikopterscener, samma stridsvagnsövningar, samma uttalanden från samma utvalda generaler iförda samma uniform och sägandes samma utvalda saker. Lite intressantare blir det när man jämför med BBC World där de är mycket noga med att påpeka att just brittiska jaktplan utförde nattens räder mot Bagdad, men inte mycket. Krig är tråkigt att följa i realtid. Både nyhetsvärde och underhållningsvärde är lågt. Framåt "Day thirtyfive..." så tittar jag knappt längre.

Undrar om evakueringsplanen till Indien fortfarande är aktuell?

"Nu har vi i allafall något att berätta för våra barnbarn! Hur vi uthärdade kriget i fiendeland." säger min brittiske kollega och plockar upp ännu en kyld Foster från isbaljan.
"Det är din fiende, inte min, vi är inte med i NATO vet du."
"Nävisstja, ni åker ju bara gratis på andra..."
"Det är väl ganska smart så mycket som det kostar?"
Gulfkriget är slut sedan ett par dagar och jag har packat väskan för avresa tidigt nästa dag. Sista natten med nyvunna vänner. Ett flak öl och dartspel. Några återvändare från Singapore häcklas for sina solbrännor och för att ha fått en extra betald semester helt i onödan. Återvändarna är förvånade över att just inget har hänt när de var borta. Att allt var nästan som vanligt. Att evakueringsplanerna kunde läggas ner i sin låda igen.

Några dagar senare i Sverige tror ingen på mig. "Vi har ju sett oroligheterna och demonstrationerna på tv! Det måste varit väldigt otrevligt?" Media har varit mycket effektiva med att förmedla krigets elände och muslimernas demonstrationer. Det verkar som om folk tror att stridsvagnarna passerade Pakistan på väg till Bagdad. Jag visar knappen med min hjälte och får höra "Ja, se där! Var det inte farligt att köpa den där?"

Medias makt är olustig. Detta hände för elva år sedan och media har inte blivit bättre sedan dess. Har inte alla afghaner skägg, ett gammalt gevär i handen och spanar efter amerikaner från sin grotta? Svälter inte alla afrikanska barn mellan malariaatackerna? Blir inte alla som provar narkotika beroende och kriminella? Kan man vistas i Israel utan fara for sitt liv? Eller i Harlem bland svartingarna? Och vågar jag verkligen gå på gatorna i Stockholm på kvällen? Sådant förmedlar media i sin nyhets- och sensationshysteri.

Tro inte på det. Världen är både fredligare och intressantare än vi tillåts få veta.

Av Peter Holmgren 08 maj 2002 10:20