Synd eller inte om bråkmakarna?

Efter att jag ägnat större delen av fredagkvällen, lördag och söndag åt att konstruera en websajt åt en by i Amazonas urskog för att bland annat hjälpa dem i kampen mot ett argentiskt oljebolag som vill åt deras land, får jag till min förvåning på måndagen här på Sourze läsa att jag minsann är en nynazist.

Vad som föranleder detta lite oväntade epitet, är tydligen misshag med min tidigare artikel om jag inte tycker det minsta synd alls om vare sig Sourzes näsömma politikredaktris eller den koleriske ungkommunistledare som utav polisen blev puttad på ändan, utan att jag snarare betraktar deras gråtmilda självömkande som ren underhållning.

Nåväl, mina egna skriverier i olika fora kan ju näppeligen sägas karakteriseras av ett metikulöst undvikande av varje spår av retorisk överdrift, så jag väljer nog att betrakta Lena Vikbergs ordval som en konsekvens av hennes sannolikt bristande erfarenhet inom personangreppens svåra konst - vilket ju faktiskt rimligen icke bör läggas henne till någon last alls! - för att istället försöka finna och bemöta någon eventuell substans i hennes artikel.

Det visar sig då att Lena Vikbergs upprördhet tycks föranledas av att hon föreställer sig att vännerna Esbati, Dielemans den näsömma, Olsson och Vera-Zavala befann sig på platsen för gatubråket som antingen nyfiken allmänhet eller yrkesutövande journalistkår, och i denna egenskap det vill säga som helt oskyldig allmänhet eller press blivit fullkomligt oprovocerat misshandlade av polisen.

Låt oss nu därför göra ett försök att utröna vilket händelseförlopp som egentligen är mest sannolikt. Om jag förstått saken rätt, anlände samtliga fyra eller i alla fall några av dem i sällskap med varandra ifrån samma fest, det vill säga kommunisternas fest på Nalen. Vi har alltså väsentligen två olika tänkbara scenario:

A: Vännerna Esbati, Dielemans, Olsson och Vera-Zavala befinner sig på kommunisternas fest på Nalen. Av en märklig slump visar det sig att alla fyra skall till en och samma "gatufest", i sina yrkesroller som journalister, som speciellt utsedda "medborgarvittnen" eller av något annat skäl. Väl framme vid denna "gatufest" blir, av ännu en märklig slump, samtliga fyra oprovocerat misshandlade av polis, detta medan de fredligt går omkring och sköter sina respektive journalistiska arbetsuppgifter eller dylikt. Och av ytterligare ännu en mycket, mycket märklig slump, blir inga andra närvarande journalister misshandlade alls: Endast just dessa "journalister" råkar illa ut - kompisar med arrangörerna av "gatufesten", och kommande i sällskap med varandra från samma kommunistiska fest: I sanning en serie märkliga sammanträffanden!

B: Vännerna Esbati, Dielemans, Olsson och Vera-Zavala befinner sig på kommunisternas fest på Nalen. Efter festen går de tillsammans för att heja på och bistå sina gatubråkande kompisar. Väl framme vid gatubråket börjar de således provocera polisen vid första bästa tillfälle, och blir då bortmotade, med något mer kraft än kanske var alldeles nödvändigt. Speciellt synd om dem är det dock icke, sen må de skrika sig hur hesa som helst av självömkan och harm.

Nå, det finns ju förstås en rent teoretisk chans att alternativ "A" är det rätta och det riktiga, ungefär på samma sätt som att det kanske finns en rent teoretisk chans att månens inre är gjort av grönmögelost eller att påven i själva verket är en utomjording från Andromedagalaxen. Själv bedömer jag dock sannolikheten för detta som helt försumbar.

Det händelseförlopp som Lena Vikberg tycks tro att jag applåderar, är alltså ett händelseförlopp som jag överhuvudtaget inte kan tänka mig att har ägt rum. Jag utgår tills vidare och utan minsta tvivel från att det är alternativet "B" som väsentligen beskriver vad som faktiskt hände.

Av Samuel Sirén 07 maj 2002 12:00