OAS

Marockos röda sandstenshus sticker upp vid horisonten.
Det är en syn i solnedgången när de nästan glöder av guld.
Hennes kaftan släpade i smutsen men det gjorde ingenting.
Bussen mot Marrakech hade reda börjat släppa ut sina tunga svarta dieselångor. Själv hann hon precis in på toaletten och rätta till sin dammiga uppenbarelse.

Den virkade väskan var fullproppad och hon skrev sina
historier i en gammal anteckningsbok med stora flottfläckar på sidorna. Teckningar och noteringar om händelser som hon de senaste åren upplevt. Hon hade varit på resande fot
i fem år nu. Kom närmast från Ibizas hippiekoloni.

Där hade hon levt på att hela människor som kom till hennes tält, hon hade verkligen hjälpt många och örterna hängde på tork. Nu skulle hon gå i lära hos en Marocansk örtkunnig. Hur länge det visste hon inte, men hon skulle få värdefull kunskap. Hon levde bara för stunden. Här och nu.

För att betala sin "utbildning" hade hon hela tiden sålt t-shirts till turister med vackra motiv från platsen. Hon levde bara för stunden, här och nu.

Det gjorde planer onödiga och hon hade lärt sig genom åren
att det mesta ordnar sig om man ger det nog med tid. Oro var inte något som fanns i hennes sinnevärldDet hon sysslade med nu var den utvalda uppgiften för henne. Hon levde varje dag till fullo. Äntligen hade hon hittat den ultimata platsen för att uppleva inre frid. Hon hade kastat sitt ego -låtit det stiga åt sidan.

Åren hade varit hennes skola. Den tiden när jointen vandrade runt och nätterna var sånger på fjärran stränder-
älskog med främlingar, ett liv där vinden blåste henne vidare. Den var förbi. Människor hade kommit och gått. Ingen hade bestått, hon hade accepterat det. Sen kom tiden med lärdomar och inre resor, fram till något som hon upplevde som en lång utbildningsperiod från högre makt.

Idag hade hon andra mål. Nu var hon snart kvalificerad att
bota. De ledsna människorna var många. De kom till henne
och sa: vi har allt, men vi mår inte bra, vi saknar ändå något, hjälp oss. Hon kunde med de kunskaper hon fått ge vägledning och tröst. Marocko skulle öppna de sista kunskaps arkiven. Nu var hon färdig. Framme vid en oas.
Redo att vara en medvandrare till de själar hon mötte på vägen.

Madeleine Mye

Av Madeleine Mye 03 maj 2002 17:43