Konsten att kissa i en buske

Några extra spadtag på sandslottet för att glömma eländet. Några till och en bulle ur picknickkorgen. Det sprängvärker i blåsan nu, väldigt påtagligt.
- Men herregud, sätt dig i buskarna, säger mamma.
Kissa ute i naturen. Taggbuskar, pinnar i stjärtskrevan och en kall vind i en fuktig springa. Jag väntar tills krampen killar den nedre tarmregionen, tills magsäcken tycks urinfylld och själva tanken på att sätta sig ner i sanden är lika med inkontinens. Då halvspringer jag bort till de offentliga snåren.

Enbuskar och torrt gräs, badgäster och glasskioskkunder. Jag vänder och springer åt ett annat håll. In i ett snår som är upptaget av en kissande karl. Redan använda toapapper i skrynkliga högar mellan stenarna. Jag fortsätter lätt stressad längs stigen och viker av ifrån den, in mellan buskarna. De är alltför glesa och mellan dess grenar syns chokladbruna solbadare som pressar på regnbågsfärgade filtar. Cigarettrök och kaffedoft i luften. Solen steker skoningslöst och pressar fram en ettrig juice i mina armhålor. Det är beachvolley i sanden och skratt och stänk i havet. Var? Var finns en plats för mig?

Då ser jag ett naturens tempel trona upp sig. En skugga som reser sig vid horisonten med ett pålverk som försvar mot femåriga, smygtittande hånskrattare. Fjolårsgräs breder ut sig som en röd matta över marken och uråldriga enbuskar har liksom flätat sig samman för min skull, för att skyla min rödlätta barnakropp och vita flickskinkor. En jungfrulig plats utan papper, tampongskräp och tarmtömmningar. Jag springer över gräset mot solen, hoppar som i slowmotion över stenarna, flyger i räddningens famn med redan neddragna byxor i 100 bomull. Och det ljuva skvalet börjar sin konsert i stämmor som flätar sig samman likt pirrande pubertetskänslor. Först en trevande sopran. Sedan altstämman som förstärker den kittlande slingan. Sedan kommer alla basarna på en gång med en stormande kraft som får det att skumma i gräset och jag tittar ner för att hålla undan byxorna för denna naturkraft. Det är då jag får syn på dem. Det är då de får syn på mig. De springer i grupperade arméer med svarta, blänkande ögon. Upp på mina tår, vidare längs fötterna. Det är för sent. Dammluckorna står öppna och älven vräker sig genom dem. Det går inte att hejda jag måste stå kvar i position. Attack! Mordiska käftar med sylvassa gifttänder, hundra marscherande insektsfötter i planerad procession. Aj! Aj! De är på mitt ben och andra styrkan närmar sig. Det skvalar litrar, det rinner oceaner, det växer fram en syndaflod. Jag reser mig halvsittande och försöker rädda byxorna med ena handen. Attack! Attack! Tredje styrkan är nära nu och jag slåss för mitt liv och för mitt barnahull. Jag fäktas och borstar och stampar. Allt medan en solstråle ännu lämnar min nakna springa och faller som ett gyllene duggregn över stridsplatsen.

Så blir det plötsligt stilla och havsbrisen får enarna att sjunga heliga sånger. Kramperna lättar, irriterade magmuskler slätas ut i en gudomlig vila. Ett stilla takdropp efter monsunregn. Men fienden är nära. Efter tillbakadragandet har det tunga artilleriet hämtats. Ett tusen miljoner nya soldater strömmar emot mig. Ett tusen miljoner svarta ögon och huggande giftkäftar. Jag famlar fumlande med byxorna, drar dem uppåt och 100 bomull väts ned av det sista droppet som tacksamt breder ut sig i en luddig underbyxfamn. Nyförlöst stapplar jag ut ifrån snåren och bort från slagfältets syndaflod. Med regnvåta fötter och fuktfläck i baken springer jag längs stigen tillbaka. Och tro inte att fienden har gett upp. Fripassagerare! Fripassagerare! Jag skrapar ovansidan av fötterna mot marken och springer samtidigt. Där fick han in sin giftkäft i min tå och där fick jag honom i en mosande knockout som får mig att trampa snett.

Striden är förbi. Jag är svettig och sårad men levande i hjärta och blåsa. Jag går värdigt likt en hjälte genom kioskkön där glassglänsande ögon följer mig och varmkorvshungriga barnaskrik tystnar. Jag släpar min sargade fot genom strandgräset, inget kan stoppa mig nu. Solen är väldelig och hink och spade härskar i strandkanten. Jag närmar mig målet och tumlar ner på filten med bankande hjärta. Mamma tittar på mig över solglasögonen.
- Det var väl inte så farligt!

Av Anna Noren 01 maj 2002 10:57