Stolt att vara människa?

Stolt att vara människa?

Jag skriver som svar på min bror Hannes inlägg här, och på de debattsvar som tillkommit sedan dess för att ge lite mer liv, kött och blod, åt polisens blomma.

Under rubrikerna "Försoningen" och "Hon sträckte ut en hand" blev jag känd genom media som systern som delade ut en blomma till polisen på Gustav Adolfs Torg några veckor efter att Hannes blev skjuten. Jag skall ta tillfället i akt att här ge lite mer liv, kött och blod, åt Försoningen.

För det första har jag inga illusioner om hur rättvisan fungerar. Hade jag sökt förhindra "katastrofen i Göteborg" genom att dela ut blommor kunde jag lika väl blivit träffad av en kula. Så rättvist är Kaoset, uppdrivet av hatet, hämndbegäret - och rädslan. Så efter händelserna i Göteborg bar jag istället fram en blomma. En vit pion från min mors trädgård till ALLA de som varit rädda under dessa dagar - aktivister, stadsmedborgare, barn, svenskar, poliser, mina föräldrar, mormor och släkt. I medias tolkning var det dock bara polisens blomma. En öppen hand för att orka gå vidare; vägra låta bitterhet förtära mitt inre, eller bli förgrämd i mina försök att förstå hur man kan tycka det är okej att skjuta unga män. Jag lämnade poliserna till sin egen rannsakelse, och jag väntar fortfarande på att få höra om de lärt något om konfliktlösning, arbetsfördelning, självrespekt, integritet och så vidare, av det som skedde.

Och försoning, javisst: jag tror inte på att mobilisera runt rädsla. Jag tror på Frihet och Kärlek. Jag tror inte heller på att mobilisera runt den yttre fienden. Jag mår illa av all demonisering som sker av vem det än må vara, polis, politiker, aktivister, talibaner, terrorister. Jag blir uttråkad när jag möts av denna brist på kreativt och självständigt tänkande som alla hatbrev mot Hannes ger uttryck för. Vi håller på att kvävas i detta avlånga land.
Och det gör mig ont att se hur det land och den stad jag växt upp i befolkas av människor med förhärdade hjärtan. Som inte verkar kunna erkänna att när polisen skjuter unga män så är det ett misslyckande - socialt, politiskt, etisk, humanitärt - och en stor sorg.

Men begråt för all del inte mig eller Hannes. Nej, betänk era egna liv, era egna inre demoner. Vad spelar någon roll egentligen? Demokratin? Att vi tryggt kan gå gatan fram? Att vi kan lita på varandra? Att våra skattepengar läggs på bröd istället för på rosor? Och vad är ditt ansvar i det hela? Vilken spår lämnar du efter dig till de yngre? Är du själv fri från all skuld?

Varje dag i mitt liv utövar jag civil olydnad genom att i ord och handling kämpa mot uttråkning, hat, demonisering. Varje dag söker jag andra människor som kan enas om att verka för alla människors frihet och för att kärlek och tillit skall råda. Varje dag övergår i natt: höger och vänster, ljus och mörker, man och kvinna - jag välkomnar allt och alla, så länge vi verkar för större medmänsklighet, och för ett öppet samhälle.

Så jag har valt sida: jag har valt mänskligheten och mig själv. Jag tror att vi kan lära av den förändringens vind som blåser, att vi kan vara modiga och orädda, och att vi mobiliserar runt våra gemensamma mänskliga förutsättningar och behov. Låt oss bygga ett samhälle där självrespekt och kreativitet råder. Där var och en utav oss har en plats med alla våra brister och speciella karaktärsdrag. Där vi kan vara stolta över att vara människor.

Så lär historien: syndabocken har evigt liv. Han kommer igen och igen. Jag förundras över att Hannes orkar svara för sig och engagera sig, trots att han sitter i fängelse och har en sargad kropp. Men hur jobbigt det än är, måste ju var och en utav oss leva våra egna liv.

Så till sist: återigen ett stort tack till Sveriges sjukvård och alla blodgivare som gav av sig själva för att rädda Hannes liv. Att få göra något medmänskligt, försonande...

Lisa Westberg, Syster till Hannes Westberg och "blomsterflicka"

Av Lisa Westberg 30 apr 2002 12:04