Hobbyliv

Hon är en medelålders kvinna i svarta byxor och blå blus. Mellan kraghalvorna syns ett pärlhalsband.
- Vad gör du då? Frågar hon.
- Jag odlar grönsaker och har lite djur och sånt!
- Jaha! Säger hon och smuttar på sitt vinglas. Säljer du då eller?
- Nej, det är bara för hushållet!
- Jaha, säger hon verkar vänta sig att jag ska fortsätta.
- Vad gör du då!? Frågar jag.
- Jag är sjuksköterska, säger hon snabbt. Och min man jobbar på Mekonomen i stan!
Vi står tysta en stund och jag väntar på att frågan ska komma. Jag tänker inte ta upp den. Dansbandet dunkar taktfast uppe på scenen och tjugo rusiga danspar svänger runt där nedanför. Det blir en tystnad som är lätt besvärande. Några sekunder för lång. Ingen av oss kan gå härifrån utan att vara oartig och det vill man ju inte.
Så kommer frågan. Hon släpper loss den:
- Jobbar du inte då?
- Jag jobbar i landet, sår och rensar och så, säger jag och ler med ena mungipan fast det ser hon inte.
Kanske är det ölet som får mig att säga sådär. Kanske är det en känsla av att behöva revoltera mot dansband, pärlhalsband och medelålders sjuksköterskor. Inte för att det är något fel med det, det är snarare det som är rätt och inne. Här i alla fall. Det är nog snarare jag som är fel.
Och det är spännande att vara helt jävla fel! Jag förstår precis vad hon menar. En klunk till utav ölen som är hembrygd. Fyllde en hel ryggsäck och tog med. Behövs sådana här kvällar. Smakar schysst! Inte som julbrygden som blev klar i april och smakade faan. Men den slank ju ner ändå.
Kvinnan tittar ut över folkhavet och söker med blicken och finner någon som måste vara hennes man. Han går just upp på dansgolvet hand i hand med en mörkhårig, rätt överviktig äldre dam. Kvinnan vinkar och han vinkar tillbaka. Hon ser på mig igen.
- Men jobbar du inte? Försöker hon. Jag menar, var får du pengar ifrån?
Hon rynkar ögonbrynen och ser frågande ut. En aning av förvirring.
- Jaha! Du menar... Ja, ja! Säger jag och ölen skvalpar i glaset.
Hon ler.
- Jo, jag vikar som lärare på skolan också, men det är mest som en hobby!
Jag koncentrerar mig på att dricka en stor klunk ur glaset för att inte börja skratta.
Förvirringen ökar nu. Den drar in som ett dimmoln över hennes varelse, över blusen som hon strök innan festen, över läppstiftet som fastnat på kanten av glaset, ner i vinet, in mellan hennes läppar och ner i mörkret där.
- Jaså! Säger hon. Jaså!
- Ja, har inte du någon hobby! Frågar jag obekymrat. Du sa att du var sjuksköterska!
- Det är ju mitt jobb, säger hon nästan blygt. Jag gillar att plantera, blommor och sånt. Lite kryddor ibland.
- Och det säljer du då? Frågar jag.
- Neej!! Det är bara till oss, säger hon och ser på mig.
Det är obekvämt nu och konstigt. Hon börjar titta efter någon som hon känner som är i närheten men jag kedjar fast henne i samtalet igen.
- Det är ju bra att kunna tjäna pengar på sin hobby, konstaterar jag.
- Jo, det är det ju! Säger hon resignerat.
- Jag tjänar rätt bra på skolan! Det är ju trevligt när man kan förena nytta med nöje!
- Absolut, säger hon. Absolut!
Hon är hemskt medhållande nu.
Kvinnan håller om vinglasfoten och tömmer vinet direkt i strupen.
- Jag går bara och hämtar lite mera vin, säger hon leende och banar iväg mellan borden.
Det är dunka-dunka och mustaschprydda män som svänger runt med uppkavlade skjortärmar. Det är en första ungdomsfylla i mörkret utanför festlokalen. Det är väldeliga, röda, ansiktsskratt och många dunka i ryggen. Det är målade festkvinnor och förväntansfulla ungkarlar. Det är dansbandsafton i bygdegården.

Jag väntar och pimplar men kvinnan kommer inte tillbaka. Hennes halvfulla vinflaska står på bänken bakom mig.

Av Anna Noren 27 apr 2002 19:31