Westessons 100 favoritfilmer: nr 1

Jag är färdig. Slut. Finito. Mission accomplished. Westesson kastar in handduken, sätter tofflorna och vinkar farväl. Mental not: anta aldrig mer enfaldiga utmaningar från dig själv.

Det var ett skämt, gjort för att fördriva tiden under en resa. Hundra favoritfilmer. Penna och suddgummi och ett halvt kollegieblock bara för att göra sållningen. Färska upplevelser blandade med dimmiga minnen från en mindre kritisk men mer mottaglig period i livet. Det blev en lista till slut, men bubblarlistan hade dubbla längden.

Och så på pin kiv, för att sporra mig själv, tvinga mig till ett tangentbord, disciplinera tanken, samla åsikterna som tröttar ut omgivningen, skriva en hel jävla krönika om varje film.

Ibland var det en njutning - texterna om "Lenny" och "Hannah och hennes systrar" rann ur mig utan en ändring - och ibland var det en mara - det religiösa temat i "Life of Brian" krävde research och en större omsorg om orden - och emellanåt knackade verkligheten på dörren och tvingade mig till arbete och umgänge.

Jag är som sagt färdig nu. Jag ska bara säga några ord om vad som inte kom med och varför.

Jag har listat en Stanley Kubrick-film - "Dr Strangelove" - och den är inte särskilt typisk. Hans mer profilerade verk, de kultstämplade, är imponerande som filmverk men förbannat trista som underhållning. Jag har aldrig lyckats ta mig igenom "2001" i en sittning och aldrig kommit fram till slutet i "Barry Lyndon".

David Lynch, Jim Jarmusch eller Wim Wenders är inte heller med. Jag har aldrig förstått den eventuella storheten hos någon av dem; posörer som öser ur sig symbolik och effekter utan att någonsin ha haft något att säga. "Twin Peaks" är det tråkigaste jag sett på teve - värre än "Pratmakarna" och Sportspegeln - och när Lynch äntligen lämnade pose-sörjan med "Straight Story" visade han även sina mest fanatiska beundrare vem han verkligen var: en trist jävel.

De stora sjuttiotalstyskarna - Herzog och Fassbinder - faller också bort. De må tränga hur långt som helst in i människans svartaste hörn, de må ha varit sinnessjukt produktiva, de må ha brunnit som eldar för sin konst. Jag ger inte mycket för deras stiliserade bildspråk och deras valiumtempo. Fast Herzogs "Även dvärgar har varit små" är en pärla i sin något nischade genre: dvärgar-som-löper-amok-film.

Inte heller är Akira Kurosawa med. "Yojimbo" och "De sju samurajerna" - hans mest hyllade verk - är dels rätt långsamma det tar för fan en timme bara att samla samurajerna! men framför allt känns det som att läsa Asterix. Lika underliga anakronismer och referenser till andra kultursfärer, fast utan medvetna komiska knorrar. Svårt att ta på allvar och svårt att skratta åt.

Och när vi ändå är inne på området, så har jag inte listat en enda film av och med asiater. Dels för att jag är dåligt insatt, dels för att det jag sett mest lämnat mig frågande och oberörd. "Crouching tiger, hidden dragon" var väl en vacker bildupplevelse, men främst hade den väldigt svårt att motivera mig varför jag skulle bry mig.

Science fiction och kostymfilmer har jag redan utgjutit mig över; jag är heller ingen vän av krigsfilm, traditionell action, mastodontfilmer om romare eller filmer om tomtar och troll. Jag kan leva utan det mesta som gjorts i Frankrike, jag känner mig varken fattigare eller mindre upplyst utan Tarkovskij och Antonioni och Angelopolous och andra malande dysterkvistar.

Två filmer skäms jag över att inte ha sett: Guiseppe Tornatores "Cinema paradiso" och 1962 års antirasistiska drama "To kill a mockingbird". Något säger mig att jag skulle gilla dem bägge, och dimper de ner framför mig lovar jag att återkomma till saken.

Jag är tillika pinsamt dåligt orienterad i musikalgenren, skräckfilmen, den svarta amerikanska filmen och den östeuropeiska sextiotalsvågen då Forman och Polanski kom fram.

Ytterligare en sak smärtar mig apropå listan, men jag har svårt att se att det är mitt fel: inte en enda kvinnlig regissör är representerad. Jag har verkligen rotat runt i minnet och på IMDb för att få några impulser, men tyvärr. Jag är svag för Mary Harrons "I shot Andy Warhol" och uppskattade "American psycho", dock inte så mycket att de kvalificerar sig. Dessutom är jag ett svuret fan av Agneta Fagerström-Olssons "Hammarkullen", men det är ju en teveserie.

Därutöver kommer jag inte på nån. Men vänligen skyll inte på mig, skyll på patriarkatet.

Mannen som gav pedofilin och kraterhyn ett ansikte - författaren Stig Larsson - brukar hävda att det finns en objektiv god smak. Åtskilliga rullar från min lista finns med på alla motsvarande listor som gjorts - "Taxi Driver", "Gökboet", "Gudfadern", "Citizen Kane" och "I hetaste laget" - och får väl påstås ingå i den goda filmens elementärkurs.

Men. Andra filmer har haft nåt att säga just mig personligen. Vissa upprörda röster hördes apropå "Fyra bröllop..." eller "Mannen på taket", som för mig har varit viktiga filmupplevelser vid olika stadier i livet. Filmer som egentligen inte är odiskutabla mästerverk, men som haft mer att säga just denna människa vid just detta tangentbord än vad till exempel "Apocalypse Now" har. Som har rört vid någon detalj hos mig, vid mina rötter, vid mina referenser, vid min livsåskådning.

Jag tror inte på objektiv smak. Jag tror över huvud taget inte på objektivitet.

Några förargliga slarvfel har slunkit med. Vissa har uppmärksammats i kommentarfältet, andra inte, och det finns väl ingen anledning att väcka de björnar som sover. Lite pinsamt är det dock att jag kallade Erich von Stroheim Josef, men jag blandade i ett ögonblick av psykos ihop honom med den andre stumfilmsregissören Josef von Sternberg. Döm mig inte alltför hårt, jag hade en dålig hårdag.

Nu är jag färdig.

Malmö i april 2002

Valdemar Westesson, försöksutskriven

Ja, just det förresten. Favoritfilm. Den allra allra bästa film jag sett, den jag skulle plocka med mig om det började brinna eller jag strandsattes på Tengha: Woody Allens "Annie Hall" från 1977. Varför? Har ni inte läst vad jag skrivit? Av alla vansinniga självupptagna människor på jorden finns det ingen vars skoningslösa narcissistiska självbiografier jag bryr mig mer om än Steven Allen Koningsbergs.

Och "Annie Hall" är den ultimata allenologin: från barndomselände till vuxenelände via åren som ståuppkomiker. Varenda replik är en klassiker värdig att spridas på tändsticksaskar och broderas på bonader, varenda klipp är en fyndig association där alla Allens spöken rasslar förbi. Det är New York, det är sjuttiotal, det är Diane Keaton, det är neurotiskt, det är judiskt, det är snabbt, det är roligt, det är Woody Allen när han var som bäst, i gränslandet mellan hans tidiga, roliga, och hans senare, inte fullt så roliga.

Den har ingenting med mig att göra. Men ändå allt.

Nu är jag verkligen färdig.

Av Valdemar Westesson 24 apr 2002 09:29