"Jaha, så du torkar bajs?"

Förra sommaren klantade jag till mig. I mitten av juni slog det mig att det nog antagligen var dags att söka sommarjobb. För att göra det lätt för mig sökte jag till den bransch där jag visste att det fortfarande skulle finnas jobb, det vill säga äldrevården. Jag skäms delvis idag att jag sökte mig dit i desperation. Och jag kräks på att det är allmänt känt att "inom vården, där vill ju ingen jobba, så där finns alltid jobb".

Jag fick jobb trots det faktum att jag varken hade erfarenhet och utbildning. Jag placerades på en avdelning för senildementa som i mitt tycke var underbemannat.
Jag tänker absolut inte skylla på hemmet i fråga. De vill absolut inte ha så här lite personal heller. Istället riktar jag min ilska mot de som inte satsar pengar. Eller kanske snarare inte fattar vilka resurser som behövs för att ge tusentals äldre, bosatta på hem runt om i Sverige, en dräglig tillvaro. En tillvaro där de inte ska behöva förnedras för att de inte längre klarar av att göra vardagliga saker.

Att jobba inom vården är inte bara ett fysisk jobbigt arbetetunga lyft förstörda ryggar utan även psykiskt påfrestande.

Att vara medveten om att ens egen utveckling går baklänges. Att tvingas använda blöja för att man inte längre kan hålla sig, för att man inte längre snabbt nog kan ta sig till toaletten. Blöjor! Sådana som själv satte på sina små lintottar för en sådär 40 till 50 år sedan. De är man nu själv beroende av. Att inte kunna duscha själv för att kroppen är för stel och benen inte lyder. Att i ren förtvivlan upptäcka att man inte kommer ihåg barnbarnens namn.
Det sinnestillståndet kräver stöd. Och man vill ju så gärna hjälpa, men tiden finns inte till övers. Om man skulle sätta sig och lyssna skulle inte nån gubbe få sin blöja bytt, en annan inte bli matad och smutstvätten blir kvarliggande.
Man får ont i magen för att man inte vill att de ska vara oroliga. Vad sägs om att anställa folk som "socialt stöd"? Om det redan finns så behövs massor fler.
Men... det finns kanske inte resurser, eller vad säger ni våra älskade folkvalda? Vad sägs om en liten satsning på "mamma å pappa " - generationen? Eller det kanske är onödigt? Det är ju FRAMTIDEN som hela jävla tiden är på tapeten. Som i för sig inte ska glömmas bort, där handlar det ju om jobbande, rättvist behandlade och ännu senare åldrande MIG!

"Jaha, så du torkar bajs det skulle jag aldrig klara?!"
"Är inte det jävligt äckligt?"
Om du säger det så här kanske, ja. Om man går innanför dörrarna till deras hem, nej.

Man klär liksom på sig rollen - får balansera mellan att se det som ett jobb och vara människa. Får se det som att "utan min hjälp är de i princip hjälplösa". Mina kompisar kulle inte känna igen mig om jag skulle smygfilmas under ett arbetspass. Den Elin som jobbar kan nämligen till exempel sitta och gunga till Lasse Berghagens allsång. Hon kan bjuda upp gubbarna till dans till dansbandsmusik. Bör nämnas att dessa saker ter sig rejält skrattretande om man känner mig. Jag tjoar och skämtar på en helt annan nivå än vanligt. Jag blir mitt alter ego vård-Elin som ligger tusentals sinnesmil från vanliga Elin. Och det för att jobbet inte bör göras för min skull utan för deras skull, mina tanter och gubbar.

Jag kräks på dem som inte ger de anställda uppskattning för vad de gör. Kräks på dem som inte fattar att en satsning behövs.
För färre och färre söker sig till äldrevården. "Antingen så ska man ha bra betalt, eller så ska man bli kändis". Ingen av dessa kriterier fylls upp av ett vårdjobb. Vi är meiahoragenerationens avkomma och vi kommer att driva vårdhemmen i graven. De "vanliga" jobben, de som krävs för att samhället ska gå runt ligger på lägsta prioritering. De är underbetalda och osexiga så varför skulle vi?

Även jag måste erkänna - en karriär inom vården kommer jag inte göra. Men det är mycket på grund av att jag är så jävla dålig på den där balansen. Tar på mig problem och livsöden. Mår dåligt åt och med. Därför klarar jag det inte. Inte därför att jag suktar efter vip-kort på Stureplan.

Men jag ger all respekt åt dem som klarar av det. Starkare psyke får man leta efter. Och tårta i ansiktet på alla som ser ned på "vårdfolket som inte är läkare".

Av Elin Mellerstedt 24 apr 2002 09:28