Westessons 100 favoritfilmer: nr 2

Jag har träffat människor som aktivt avskyr "Seinfeld". Jag har pratat med folk som tycker att Velvet Underground gjorde sopmusik och att Sopranos bara är trött upprepade klichéer dragna ett varv till. Nära vänner till mig säger nej tack till Hasseåtage, bröderna Marx och Monty Python. Kvinnor jag delat tandborstmugg med rejectar The Clash och kvinnor jag delat livsåskådning med har varit organiserade i anti-Woody Allen-kommittéer. Jag har umgåtts nära människor som vägrat inse Sjöwall-Wahlöös storhet och jag har förstått att det finns personer som inte gillar "Taxi Driver".

Men jag har aldrig träffat nån som tyckt illa om "Gökboet".

Det är en film - och en roman och en pjäs - som når över alla klass- och köns- och generations- och landsgränser, som vädjar till något absolut och fundamentalt hos nittonhundratalsmänniskan, som rentav är en modern myt.

Fem Oscars, nio nomineringar, fem recensentplus och tolv år på biograf i Stockholm.

Själv har jag försökt att se den med kritiska ögon, för att hålla tanken skarp och klar och ren, men det är ett dödfött projekt. Visst kan man resa synpunkter på en värld där kvinnor antingen är maktkåta manipulativa ragator eller billiga villiga luder, men det är i så fall den enda rödbocken i marginalen.

Ken Kesey skrev boken 1962, efter att ha jobbat som försökskanin för LSD och som nattvakt på psykkistor, och inte minst efter att i researchsyfte genomgått elchocksterapi. Han tillhörde senare pionjärhippierörelsen Merry Pranksters, som girade runt på den amerikanska kontinenten i en självlysande skolbuss, slickade syra och formulerade nåt slags antipolitiskt frihetsbudskap.

"Gökboet" blev hans enda roman. I likhet med en annan amerikansk generationsförfattare, J.D. Salinger, hade han en säger en historia att berätta, men det räckte och blev över. I övrigt gav Kesey sitt liv åt att göra det till en roman i sig, medan Salinger ägnade alla år efter succén med "Räddaren i nöden" åt att gömma sig för journalister.

Skådespelaren, producenten och liberalen Kirk Douglas köpte filmrättigheterna och spelade själv Randall Patrick McMurphy i en scenversion på sextiotalet. Under ett besök i Östeuropa hade han träffat Forman redan då, berättat om en bok han gärna sett att Forman filmatiserade, lovat att skicka ett exemplar och sen aldrig mer hört av sig.

Långt senare - sen Kirks son Michael tagit över optionen och Forman engagerats som regissör - skällde Kirk Douglas ut Forman som aldrig nånsin svarat på erbjudandet om filmatiseringen men nu tyckte han var självskriven som regissör. Det tog en stund att reda ut att det var samma bok som diskuterats då, och att den antagligen konfiskerats nånstans på vägen in i ett stalinistiskt land.

Det hade tagit ett stort stycke tid att få loss pengar till projektet; filmbolagen hade gjort prognoser som visade att tidigare filmer i mentalsjukhusmiljö inte gått nåt vidare och var därför skeptiska.

Tillsammans med Creedence Clearwater Revivals manager Saul Zaentz och efter år av möten, förhandlingar, förhalningar, övertalningar och hundratals ja som betydde kanske och tusentals kanske som betydde nej, kunde Michael Douglas dock sjösätta skutan med Forman vid rodret. De inblandade jobbade till låga löner, men med provision på eventuell inkomst. Ingen kom nånsin att klaga på arrangemanget.

Forman hade varit den klarast lysande stjärnan i den nya tjeckiska filmvågen på sextiotalet, som hade råkat befinna sig i Staterna när Bresjnevs pansarvagnar körde in och förvandlade Alexander Dubèeks Pragvår till en lång och bitter höst, och bestämt sig för att stanna.

Han hade gjort en film i USA tidigare - hippiefilmen "Taking off" 1971 med bland annat Ike och Tina Turner - som han själv menade var hans sista tjeckiska film, gjord enligt de principer om improvisation och skådespelaramatörer och icke-intriger han skaffat sig i möderneslandet.

"Gökboet" var sålunda Formans första "riktiga" amerikanska film, ett verk så genomsyrat av americana - frihetsmotivet! indiansymbolen! - att Forman var tvungen att sparka chefsfotografen Haskell Wexler som öppet betvivlat en utlännings förmåga att gestalta den.

Det här är faktiskt den fjärde Forman-filmen på min lista. Med andra ord är han - strax efter Woody Allen och Martin Scorsese - den regissör som gjort flest filmer jag uppskattar. Det är lite märkligt, eftersom det egentligen är svårt att se någon linje och personligt avtryck i Formans amerikanska produktion.

"Gökboet", "Ragtime" och "Valmont" är filmatiserade romaner, "Hair" och "Amadeus" är scenadaptioner och Larry Flynt-filmen och "Man on the Moon" biografifilmer.

Nånstans bland dessa välberättade gedigna filmer, som drar i varsin riktning och behandlar varsin del av historien och mänskligheten, gömmer sig alltså människan Forman, den cigarrökande immigranten som såg sitt land skändas av kall kommunism och en järnridå falla ner mellan sig och sin familj, och rimligen borde ha en rik personlig källa att ösa ur.

Nånstans finns han. Det är svårt att säga exakt var. Antagligen är han berättaren, historieförtäljaren, iscensättaren, han som sätter en ära i att göra den exakta och perfekta och slutgiltiga versionen av en evig historia.

Och av alla Formans eviga historier, kommer "Gökboet" att stå sig längst. När mänskligheten som vi känner den försvunnit, när kontinenter brutits loss från sina fästen, när regn regnar uppåt och hund umgås med katt, kommer den att resa sig ur dammet och berätta för nya generationer att "at least I tried".

Komplement: Keseys roman är samma historia ur ett helt annat perspektiv, Chief Bromdens egen berättelse om hur kåkfararen McMurphy blir hans ledsagare ut ur en självvald mutism och rakt in i en oviss men fri framtid. Tillsammans med ett gäng popgrupper och "Hair" hippierörelsens enda egentliga bidrag till världskulturen.

Av Valdemar Westesson 23 apr 2002 09:12