Westessons 100 favoritfilmer: nr 3

Uppföljare - liksom t.ex. remakes - har dåligt rykte i cineastbranschen. Det är som om en film som tar vid där en annan slutat automatiskt blir sämre och urvattnad, som om varje uppsättning personer alltid, enligt oskrivna regler, håller till en säger en film. Även om erfarenheten säger oss att uppföljare sällan når upp till föregångarna, är det en underlig sak att påstå generellt.

Visst - de helt autentiska planerna på att göra en uppföljare på "Thelma & Louise" med huvudpersonerna som spöken, är givetvis inget genidrag. Det är ännu fnoskigare än när "Mandomsprovets" autentiske manusförfattare Buck Henry sitter i Altmans "Spelaren" och vill göra en uppföljare om de tre i triangeldramat tjugo år senare.

Visst - i slutet av "Butch Cassidy & Sundance Kid" är det uppenbart att huvudpersonerna dör, varför bolaget istället tog fram en film om vad som hände buddyparet INNAN den första filmen - en s.k. prequel - och det är väl onekligen att koka soppa på en spik. Jämför för övrigt också "Star Wars 1- The Phantome Menace".

Visst - ingen var väl på allvar intresserad av Rockys, Rambos och Polisskolans åttonde och sjuttonde äventyr. Men så var ju inte heller originalfilmerna tiptop.

Men samtidigt är "Terminator 2", en sci-fi-historia som t.o.m. jag kan uppskatta, en avsevärt bättre film än "Terminator", som jag nog aldrig tänkt på sen jag såg den. Och konnässörerna håller alltid fram "Mad Max 2" och "Rymdimperiet slår tillbaka" som uppföljare som fördjupar och förbättrar tematiken från den första delen.

Det har ju en del med bevekelsegrunderna att göra. Pengar är ju visserligen alltid inblandade i en uppföljare - det finns få exempel på uppföljare på ekonomiska floppar, om man inte räknar t.ex. Hoberts sjumilasvit där de första filmerna nådde typ tretton pers - men det är de ju faktiskt i alla filmer.

Somliga filmer lämpar sig bättre än andra att göra uppföljare på; i exempel som James Bond eller "Dödligt vapen" är det fullt logiskt att agenten och poliserna ska trilla in i mer brottslighet, i fallen "48 timmar" och "Die Hard" känns det lite mer krampartat att Nolte, Murphy och Willis ska hamna i samma extrema situationer en gång till.

Somliga historier är ju redan färdigberättade - "Psycho", "Apornas planet", "Exorcisten", "Hajen", "Änglagård" - och lämnar faktiskt inga frågor efter sig. Antagligen säger det något att det bara är Colin Nutley av alla de originalregissörerna som haft nåt med uppföljarna att göra.

Få människor anklagar "Gudfadern II" för att vara en kommersiell eftergift och en smart bolagsprodukt. Ändå var det just vad den var. På samma vis som den första "Gudfadern" var ett motvilligt drag av Coppola för att få in stålar till sitt eget fristående bolag Zoetrope, var "Gudfadern II" ett ännu motvilligare drag för att få in ännu mer stålar.

Och den märkliga flora av video-, teve- och DVD-versioner som består av olika varianter av materialet från de tre filmerna och kallas sånt som "The Godfather Saga" och "Godfather: The Complete Epic" är naturligtvis inget annat än den seriösa gangsterfilmens motsvarighet till Disneys Happy Meal-leksaker.

Men det spelar liksom ingen roll. Med pistolen mot tinningen, eller snarare med dollartecken i sikte, pressade Coppola fram sin bästa film någonsin. Och då bara fortsatte han helt enkelt där han och manusförfattaren Mario Puzo lagt ner pennan sist; vid Michael Corleones maktövertagande.

Genom att addera en ganska förutsägbar förhistoria om Vito Corleones väg till makten och på ett ganska självklart vis korsklippa mellan fars och sons berättelser, skapade han ett odödligt mästerverk och ett fulländat stycke film. Utan att verka ha varit så gräsligt engagerad.

Jag har snuddat vid saken förut, och nu understryker jag för sista gången att två amerikanska filmgenrer reser sig över alla andra och överskuggar dem med sin tyngd, sin storlek, sin djupt rotade förankring i den amerikanska historien: westernfilmen och maffiafilmen. Vill man sätta sig in i hur detta mångfacetterade, fruktansvärda och storslagna land fungerar och vilken moral som byggt det, ska man inte läsa skolböcker eller nationalencyklopedier. Man ska barrikadera sig en helg med fem maffia- och fem westernepos.

Westerns berättar om "How the West was won", om hur girighet och frihetslängtan sida vid sida flyttade landgränsen västerut, om hur den vite mannen hävdade sin suveränitet, om våld och död och förintelse, om hur lagar ristades i blod och hur hemländernas kungar ersattes med kapital. Westerns handlar om de små människorna i den stora omvälvningen och om hur den starkes rätt utropades till grundlag. Westerns är män med revolvrar som bygger ett land på en grund av lik.

Gangsterfilmerna tar över stafettpinnen och fortsätter att berätta nittonhundratalshistorien, om hur blodet och pengarna ökar i omfång, om hur moralkodex och handslag övertrumfar papperslagarna, om de immigranter och immigrantbarn som ÄR det moderna Amerika. "It´s strictly business" lyder mantrat i "Gudfadern". Maffiafilmer berättar om pengar, blodiga pengar, smutsiga pengar, svarta pengar, men alltid pengar. Maffiafilmer är män med pistoler som upprätthåller ett land med pengar.

"Gudfadern"-trilogin - nåja, trean är visserligen underskattad men trots allt bara en spännande mordhistoria utan föregångarnas episka kvaliteter - är Historien om det Moderna Amerika. Videoversionen "The Complete Epic" har den väl valda underrubriken "1902-1980".

Utan att understryka tidens modenycker och trender, utan att direkt visa företeelser som jitterbugg eller hövolmat hår eller andra publikfriande samtidsreferenser i bild, tar den oss från fattig immigranttid över depression och världskrig till tröskeln in i Reagan-eran. Och det är nog ingen slump att den stannar just där; med såna ledare behöver ett land inga brottslingar.

Och - det här har jag också sagt förut och lovar nu att säga för sista gången - trots att jag röstade på JRU Jävligt Revolutionär Ungdom i skolvalen, trots att jag verkligen från hjärtat föraktar Göran Perssons "oförblommerade" stöd till vansinnesbombingarna av Afghanistan, trots att jag visst identifierar kitschen och den bombastiska patriotismen och trots att jag ser fattigdomen, klasskillnaderna, rasismen, chauvinismen och teleevangelismen så är jag oändligt fascinerad av det landet och den historien. Ja, jag vet att det är precis det de jävlarna vill att jag ska vara. Ja, jag vet att jag är indoktrinerad. Men faktum kvarstår.

Har man spenderat halva sitt liv framför teveskärmar, så är den amerikanska kulturen och historian en del av ens blodomlopp. Jag - och alla andra - kan tycka vad jag vill om det, men inte ens en livstidsvistelse i Gulag kan rucka särskilt mycket på det. Så länge de för filmer som "Gudfadern" och "Gudfadern II", kan man inte tycka odelat illa om de modersknullande bastarderna.

Komplement: mellan de båda första gudfädrarna hann Coppola sticka emellan med en rapp, frisk och personlig polisfilm - "Avlyssningen" "The Conversation", 74 - som är precis lika genrebunden och kommersiellt målgruppsrelaterad som hans gangsterepos, men - till skillnad från det mesta han gjort därefter - en klart sevärd film.

Av Valdemar Westesson 22 apr 2002 11:43