Snälla. Kom tillbaka

Du svarar med osäker röst:
- Ja?
- Hej säger jag och önskar att det inte är idag.
Önskar att det är för tio år sedan. Önskar att du fortfarande var vid liv och att dina ögon brann. Önskar att vi sitter på ditt rosa rum och läser Frida. Bläddrar i tidningar som ska föra oss in i världen av killar och läppstift. Tjyvprovar din systers behåar och drömmer om våta kyssar. Önskar att nu var då.

Jag försöker; Hur är det? Vad gör du? Var bor du?
Du svarar; Jättebra. Inget. Här.

Vad säger man till någon man inte längre känner, men ändå gör? Vad säger man till en vän som ej längre lever i denna värld? Hur får jag dig förstå att det fortfarande finns en värld?
- Vad menar du med här? fortsätter jag.
- Ja HÄR, svarar du och låter otäckt glad.
Jag förstår att jag inte ska fråga något mer. Du är förvånad över att jag ringer.
- Hur fick du numret?
Säger inte som det är, du skulle lägga på. Ljuger och säger att jag ringde nummerupplysningen. Godtas. Du undrar vad jag gör. Undrar om allt är sig likt "därhemma"? Jag förklarar att det alltid är som vanligt "härhemma".

Allt är som vanligt.

Det var för några år sedan vi började förstå att något inte stod rätt till. Alla dessa möten, fester, fikastunder, biokvällar du inte dök upp på. Alltid något. Pojkvänsstrul. Bråk med morsan. Inga pengar. Mensvärk. Ursäkter som faktiskt accepterades. Vi förstod inte. Det var för komplicerat för våra upptagna hjärnor.
Kanske vi var för unga.

Minns såväl den sista chans vi gav dig. Vi sa det aldrig till dig, det var en tyst överenskommelse.

Klockan tre på fiket.
Du hade LOVAT oss att komma. Du förstod nog att detta var ett sista försök. Ett sista försök att hålla uppe en vänskap som nu endast bestod av besvikelser och frågetecken. Du kom aldrig. Du förstod att du aldrig skulle kunna förklara och reda ut alla frågetecken. Du visste att vi skulle bli rädda.
Det är värst.

Jag har aldrig vågat höra av mig. Hur pratar man med någon som inte längre är i denna värld. Hur berättar man att man är rädd?

Jag har alltid varit rädd. Rädd för det okända. Rädd för fakta. Rädd för att se dig inte vara du. Rädd för att se att det kunde varit jag.

Det faktum att du idag lever av nålar och pulver gör mig fruktansvärt ledsen. Jag vet, det låter banalt. Ledsen, men det är det jag är.

Klumpen i halsen växer när jag hör din röst. Det är inte längre ett barns röst.

Det barn du en gång var är nu trasigt och utan botten.
Det gör mig ledsen.

Oerhört.

Jag gjorde i alla fall ett försök idag. Möjligt att jag väntat för länge. Kanske jag borde ringt dig för fem år sedan. Kanske jag borde fattat redan på mellanstadiet då du på gungbrädan berättade att du varit på fest med morsan.
Jag vet. Jag var en jävla fegis. Men jag var för rädd. För liten och för rädd. Fegis som jag var drog jag mig ur när det började bli farligt. Du gjorde aldrig det. Ditt mod drog dig rakt ner i h e l v e t e t.

Men idag har jag i alla fall försökt.
Jag orkade inte känna ansvar då. Det är faktiskt annorlunda idag.

Jag tänker försöka. Och Jag vet. Allt är upp till dig. Det är du som bestämmer.

Men jag ska ändå försöka. Försöka visa dig vår värld. Om du tar det första steget så ska vi hjälpa dig med de andra.

Tror inte jag är lika rädd denna gång.

Snälla. Kom tillbaka.

Av Marita Söderström 22 apr 2002 14:08