Äktenskap - eller bara knulla runt?

Somliga tycker att äktenskap är något skrämmande. Blotta tanken på att vakna upp bredvid samma person resten av livet gör dem dödsförskräckta. Det är nog rädda för att ge upp sin självständighet, blottlägga sitt innersta och verkligen älska. Många känner sig bundna och kvävda i ett äktenskap. Det är sorgligt. Mina föräldrar till exempel, de borde aldrig gift sig, de skulle inte gjort mig. Allt hade nog varit bättre om de aldrig mötts.

Tänk om man plötsligt upptäcker att man fyllt 30, alla ens vänner gifter sig och skaffar barn och själv är man ensam, så fruktansvärt ensam medan den biologiska klockan tickar för fullt. En borgerlig, men ändock mardrömslik, tanke.

Tänk dig istället pojken med den mjuka magen och tre, kanske fyra, små barn. Över ditt liv vilar ett rosenskimmer och allt är bara så äckligt lyckligt. Det finns inget behov av att drömma sig bort för man lever redan det ultimata livet som alla drömmer om.

Jag vill inte gifta mig i kyrkan och jag vill inte att släkten ska vara där och förstöra min stora dag. Äktenskapet rör bara mig och min blivande äkta hälft.

"Jag älskar dig." Kanske känns frasen lite uttjatad? Man tror att man funnit den rätte, honom som man vandrar på molnen för, men det har troligen funnits någon före dig. Han har sett på andra flickor så som han ser på dig och han har sagt samma ord. Han har älskat, slutat älska och hittat någon ny. Den nya är du. Vad finns det som säger att han stannar? Vet vi ens vad det innebär att älska?

Det är svårt att behandla ämnen som det här, jag vet inte vad som händer i ett förhållande efter ett visst antal år. Alla äktenskap är individuella och det går inte att förutsäga hur de kommer att bli. Inga av de äktenskap som återfinns i min bekantskapskrets synes mig lyckliga. Men hur definieras lycka? De kanske i själva verket är oerhört tillfreds med sina liv och ett litet gräl då och då kan mycket väl rensa luften på ett behagligt vis.

När jag var ute och cyklade en blåsig motvindsdag blev allting plötsligt så klart! Jag förstod och vad jag förstod är följande:
- Äktenskapet är skapat av kyrkan för att dels hålla oss lugna och snälla, men framförallt, fångna.
- Kvinnan kedjas fast vid spisen.
- Mannen görs antingen till ett svin eller en toffel.
För att härda ut detta öde skapade människorna något de kallade "kärlek". Man kan även likna kärleken vid en långlivad myt eller ännu hellre, en masshallucination!
En del håller fast vid den vackra illusionen, för andra går den alltför snabbt i kras. Jag vet inte vad ni tycker, men om valet står mellan att leva ensam eller i en lögn, så väljer i alla fall jag det senare.

Jag kan inte rå för det, men jag vill tro på kärleken. Efter regn kommer solsken och även om man inte tror det så brukar vinden i allmänhet vända.

Eller... Har jag precis gjort bort mig? Får man vilja gifta sig om man är ung och radikal? Haha Jag rår inte för det och ber tusen gånger om ursäkt, men jag vill, jag vill, JAG VILL!
Man - Ja, tack.
Barn - 3-4 stycken, 1-2 adopterade, de "egna" barnen födda med kejsarsnitt ?
Villa - Torp, rött skall det vara.
Volvo - Cykel tandem! snarare och/eller kollektivtrafik.
Hund - Katt!
Gillestuga - Glöm det. Jag vill gifta mig, men avstår mer än gärna från det, i mina ögon, något menlösa Svensson-livet.

Min slutsats är som följer:
- Äktenskapets tanke är fin.
- Äktenskapet kan bli ett fängelse, men det kan väl ett samboförhållande också bli?
- Äktenskapet är ett bevis, en försegling, av något fint.
- Kärleken är ett påhitt...
...men det skiter jag i!

Av Louise Larsson 21 apr 2002 16:44