Businessclass till Bangkok

Ingenstans är taxibilarna så välkylda som i Bangkok. Som att kliva in i ett kylskåp där den svettiga skjortan genast klibbar fast mellan ryggen och plastsätet. Huttrande instruerar jag chauffören om adressen "Pra Ahtit Road" och redan på femte försöket verkar jag uttala det tillräckligt rätt. Vi rullar sakta från flygplatsen bland hundratusen andra bilar som likt seg sirap sakta ringlar sig mot centrum. En timme tar det och hellre fryser jag i den konstgjorda kylan än andas in den gulaktiga och fuktvarma luften.

Checkar in på mitt förbokade hotell ett stenkast från floden och tvärsöver gatan från regionkontoret. Lika bekvämt som på Sheraton, men utan snobberi och uniformerat tjänstefolk som springer på rummet hela tiden. Restaurangen har enkla bord och menyn är inte översatt till franska. Man hälsar på städerskan och på de andra gästerna. Ett helt okej hotell för en tjänsteresa. Dessutom ligger det i backpackerkvarteren och nostalgin har redan kommit smygande.

Med fem timmars jetlag österut är man pigg på kvällen. Från Pra Ahtit Road går en lerig gränd med plankor utlagda över de värsta pölarna. Musik hörs från restauranger som utlovar hamburgare och noodles och val mellan Singha eller imported beer. Brunbrända ungdomar väger på plaststolarna och tittar på storbildvideon där någon Hollywoodproduktion visas. Ryggsäckar står lutade - några är på väg eller har just kommit. Gränden slutar vid en gata nästan utan bilar, men kantad av guest houses, enkla restauranger, försäljare av CD-skivor, batterier, telefonkort och livets övriga nödtorft. Överallt strövar, sitter eller hänger backpackers i olika stadier av jordenruntresande. Just influgna från Nordeuropa, bleka och med skinande rena Haglöfssäckar. Genomresande på väg från stranden till Himalaya med pengar kvar och trendriktiga säckiga travel outfits. Eller överliggare som i ett moln av gräsrök funderar på om farsan kommer att skicka mer pengar en gång till.

Ung igen för en kväll eller vadå? Fast det var annorlunda förr. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. På åttiotalet tog det flera timmar att leta upp stadens huvudpostkontor och vänta på sin tur att leta igenom en sliten trälåda efter poste restante brev hemifrån. Man var på resa och isolerad från resten av världen i flera månader. Ibland köpte man en veckogammal tidning. Nån gång kostade man på sig att ringa morsan. Plastkort fanns knappt. Det har hänt en del på femton år.

Vägg i vägg med guesthousen ligger internetcaféerna med luftkonditionerade glasburar. Virrvarret av telefontrådar på rangliga stolpar finns kvar men har på något märkligt sätt uppgraderats till ISDN linor. Hotmail skickas genom trådarna till kompisarna hemma, polarna från förra veckans trek i Nepal och, antar jag, till oroliga morsan. Nyheterna läses, både CNN och DN. Flygbiljetten bokas om. Världen har blivit liten för dessa unga globetrotters. Mycket liten. Och mycket likadan som hemma. Thailand är varmare och man är ledig från skolan - finns det någon annan skillnad? Skulle vara att en BigMac är billigare då.

Det är ett privilegium att komma tillbaka efter såpass lång tid. Om jag saknar det? Javisst! Inte resandet som sådant, men att ha en närmast oändlig tid utan måsten. Tid att bara kasta bort och att njuta av dagen som den kommer. Fyrtioårskrisen kommer smygande... Jag tar nog en Singha till. Vad visar de för film här? Grabbarna hänger som klasar kring ett tjejgäng som berättar om sina öden och äventyr. Och på hotellrummet ligger slipsen och väntar...

Av Peter Holmgren 19 apr 2002 11:36