Westessons 100 favoritfilmer: nr 8

En sommar för cirka tusen år sen gled jag och några vänner runt i Jonnes föräldrars shoppingbil. Sydsvenskan hade arrangerat en egendomlig sommarserie det året; varje dag exakt klockan 12.00. tog fotograf Ove Jonsson ett foto på en specifik skånsk plats. Nästa dag publicerades bilden jämte en upplysning om var i landskapet dagens foto skulle knäppas.

Vi bestämde oss att ägna solmånaderna åt att följa Jonsson i spåren och vara med på varenda jämrans bild. Så hade vi i alla fall ett mål för resan.

En dag stod vi och poserade på lekplatsen utanför Burlövs center, ett grått betongschabrak där man kunde passa på att tassa in på McDonalds och dricka obegränsat med cola från deras läskbuffé. Nästa dag körde vi sju-åtta mil från Lund ner till Ljunghusen söder om Falsterbo, på den skånska sydvästspetsen.

Väl där passade vi på att uppsöka deras nakenstrand, belägen längst ut på en udde, på andra sidan slyområden och träskmarker. Det var en upplevelse som plötsligt vände sommaren i en annan riktning.

Istället för det planerade Jonssonprojektet blev det en naturistsommar där vi sökte upp alla nakenstränder runt den skånska kustlinjen och hade allvarliga planer på att rista in "Naturist - javisst" i vindrutan på shoppingbilen. Det enda som hindrade oss var att Jonnes föräldrar kunde tänkas ha synpunkter.

Det var en magisk sommar i bilens, läskens, tacofiestornas och danskkvällarnas tecken. Vi romantiserade det redan medan vi stod mitt uppe i det, ritade serier om oss själva som "Gänget" och spelade in våra upptåg på Super-VHS. Det fanns inga barn i bilden, inga husamorteringar, inga pensionsförsäkringar, inga arbeten och inga krav. Jag tog en kurs i bibelkunskap för att få sommar-CSN, de andra levde på sparpengar och sparlåga.

För mig handlar "Dazed and confused" om just den sommaren. För mig råkade den inträffa 1996, för Richard Linklater 1976. Vi var i 22-årsåldern, Linklater stod i gränslandet mellan highschool och framtiden. Vi befann oss i Lund, Skåne, Linklater i Austin, Texas. Annars är det ungefär detsamma.

Jag vet inte hur självbiografisk "Dazed and confused" verkligen är. Jag bara förutsätter att man måste ha varit där för att så på kornet återge stämningen av lika delar tristess och äventyr, desperation och kreativitet, livet i nuet och drömmen om sedanet.

Vänner till mig har sett den på min rekommendation och förvirrat frågat mig varför i hela fridens jag pratat mig så innerligt varm för den. Det handlar ju inte om något annat än en skara självupptagna pubertetspaket som larvar runt under en sista skoldag på terminen - och kanske i livet - och super lite, slår varann lite, röker lite knes och i övrigt pratar, pratar, pratar.

För mig är det en stor liten film, lika anspråkslös i tonfallet som den ambitiöst omfattar alla de klassiska skolrollerna - sportsnubbarna, pothuvena, de intellektuella, pennalisterna, cheerledarna, rebellerna och så Pink som kameleontartat glider runt mellan lägren - och tränger sig förbi ytskiket och in i människorna.

Men framför allt är det känslan som griper mig, känslan av att nuet är ett stycke såpa eller clownen Mannes hatt som glider iväg när man försöker fånga det, och den skräckblandade förtjusningen i att behöva lämna en tid i livet för att träda in i en annan.

Jag vill plötsligt vara femton igen - hade mitt femtonåriga jag hört mig säga det hade han gett mig en horsekick - och triumferande för första gången lyckas köpa pilsner i närbutiken. Jag vill ha föräldrafria fester, irra runt bland förirrade och rebelliskt röka gräs på fotbollsplanen. Jag vill känna igen att jag är den förste att tänka och formulera de här tankarna, att historien börjar nu och framtiden är idag.

Jag vill vara en av figurerna på filmduken. Jag vill också spela biljard med Dawson, jag vill också köpa Aerosmithbiljetter. Jag vill att Aerosmith ska betyda allt, att hela min morgondag ska ha Aerosmith skrivet med versaler över sig, att min framtid så långt jag kan se den är genomsyrad av Aerosmith. Och då har jag ändå ingen relation till Steven Tyler och hans mannar.

Det enda jag har en relation till är viljan att detta ska vara för evigt och rädslan för att det faktiskt ska bli så.

Komplement: Linklater gjorde några år senare samma film igen, "subUrbia" 97, till Eric Bogosians manus. Här är tonfallet mörkare och mer uppgivet när huvudpersonerna är några år äldre, på andra sidan tjugostrecket, och har börjat ana att framtiden ligger bakom dem.

Precis som "Dazed and confused" - och alla Linklaters filmer fram till "Newton boys" 1999 - utspelar den sig inom loppet av ett dygn och dessutom innanför en stadsgräns.

Precis som i "Dazed and confused" får vi följa hela gänget - cynikern, den hoppfulla, clownen, den bittre, den desperata, den till synes lyckade - i ett ögonblick som ser ut att betyda allt medan det händer men kanske bara blir en parentes i livet. Eller tvärtom.

Av Valdemar Westesson 17 apr 2002 16:30