Rösta är det minsta man kan göra

Jag vet så väl att samhället inte som genom ett trollslag kommer att förvandlas efter mina önskemål bara för att jag vill det. Engagera sig och arbeta aktivt är någonting som jag väl vet borde göras men inte blir jag mer motiverad bara för att jag vet att jag borde.

Starka åsikter har jag dock i många frågor och det är inte ofta jag tvekar att vädra dem. Någon fullständig plan för mitt drömsamhälle saknas dock fortfarande och kommer troligtvis aldrig heller att infinna sig. Denna avsaknad av en politisk helhet bjuder naturligtvis hinder för något slags engagemang i något särskilt parti. Hur skulle jag kunna tro helhjärtat på ett parti när jag anser att alla är bristfälliga? Dessutom är mitt politiska intresse inte tillnärmelsevis så starkt att jag skulle kunna gå med i något parti eller politisk förening. Vad jag bryr mig om är enstaka frågor och det ämne som ligger mig allra närmast om hjärtat är feminism, vilket är det jag rättmätigt kan säga att jag brinner för.

Självklart tänker jag rösta även om jag inte bestämt mig riktigt hur än. Att det blir rött finns däremot inte minsta tvekan om. Att försvara en politik som till exempel moderaternas med att den ger frihet åt individen är ungefär som att försvara en tidning som Café eller Slitz med att de faktiskt har bra reportage i också. Vidrigt. Vidrigt och inskränkt. Valet står som sagt mellan sossarna och vänstern. Inte för att någon av dem har en uppfattning som jag genomgående instämmer med. Inte för att jag känner något förtroende för varken Göran eller Gudrun. Kanske för att något av de partierna är mest bra men mest för att just de partierna är minst dåliga.

Ordet politiker har för mig, som för många andra, en ganska dålig klang. Jag är splittrad mellan å ena sidan ett lätt förakt och nedvärderande av politiker och å andra sidan en viss respekt och beundran för dessa som tagit på sig ett jobb som i min värld verkar outsägligt tråkigt. De varmare känslor jag stundom kan hysa för politiker och politikeryrket som sådant dödas dock effektivt av ointelligenta TV-framträdanden och medias avslöjanden om folkvalda gubbar besökandes porrklubbar på tjänsteresan. Det är inte direkt svårt att bli bitter på samhället.

Hur ointresserad jag än må vara av politik anser jag att rösta är ett nödvändigt politiskt åtagande. Det är på ett sätt det minsta man kan göra.

Jag är inte politiskt frälst alls men om jag skulle tillåta mig att försumma att lägga min röst för att jag inte kan hitta ett parti jag kan stödja skulle det betyda att jag samtidigt hjälper de partier jag absolut inte sympatiserar med. Då är det bättre att rösta blankt, om inte annat som en stilla protest mot avsaknaden av ett tillräckligt bra parti. Även om blankröstning nu inte är aktuellt för mig tycker jag ändå att det är ett sympatiskt sätt att rösta, som missnöjd eller bara ointresserad.

Nu är jag i och för sig både missnöjd och ointresserad men jag är säker på att min valsedel i höst kommer att ligga i en tjusig valurna och lika säker är jag på att min röst kommer att vara röd. Troligtvis feministiskt mörkröd.

Av Helga Janse 16 apr 2002 12:01