Krossa myten om den neutrala journalisten

Det är inget okontroversiellt ämne att ge sig på: IMF och Världsbanken - två av grundpelarna i hela den marknadsliberala världsordningen. Vad kan inte hända om det visar sig att dessa pelare har börjat vittra sönder? Tanken svindlar.

Efter en omfattande utvärdering av den marknadsliberala politik som förts i några av världens fattiga länder skrev jag om detta i Dagens Nyheter. Att landets nyliberaler då blir nervösa och upprörda över att marknadsliberalismen ifrågasätts är knappast något att förvånas över. Bortskämda med en ekonomijournalistik som många gånger bedrivs ur ett snävt ekonomistiskt/nyliberalt perspektiv sticker det såklart i ögonen att andra perspektiv tar sig utrymme.

Mer förvånad blir jag över de upprörda röster som höjs för att jag valt att engagera mig i Attac och att detta inte deklareras i artikeln. Förvånad, men samtidigt hoppfull. Kanske kan det ur detta komma en debatt om den förmenta neutraliteten och objektiviteten i journalistiken. Jag hävdar nämligen att det är en svårkrossbar myt att den ideala journalisten rider omkring helt frånkopplad från värderingar och tyngande medlemskort i plånboken.

Alla har vi värderingar och även om vissa önskar annat gäller det även journalister. I princip stödjer jag idén om en värderingsdeklaration intill varje byline. Men varför bara intill min? På vilket sätt är jag som Attac-medlem unik? Är mina värderingar starkare än andras?

Jag är inte journalist för att jag inte blev något annat. Jag är journalist för att jag har en stark vilja att berätta sådant som ingen annan berättar. Samtidigt är jag engagerad i en rad samhällsfrågor och det är något som jag inte kommer att sluta vara bara för att passa in i myten om den objektiva journalisten. Min förhoppning är också att det ska komma in fler engagerade journalister på redaktionerna. Journalister som vill berätta något nytt, och som inte gömmer sig bakom dimridåer av falsk objektivitet.

Den rapport som jag skriver om i Dagens Nyheter bygger på en flera år lång utvärdering av effekterna av Världsbankens och IMF:s politik. Nätverket SAPRI Structural Adjustment Participatory Review International tog initiativet till utvärderingen och lyckades få med sig Världsbanken och regeringarna i de länder man utvärderade. När Världsbanken såg åt vart det barkade hoppade man av samarbetet, likaså regeringarna. Men rapporten skrevs och resultatet blev i sanning nattsvart. Artikeln kompletterades med siffror från Världsbanken och UNDP som visar hur kostnaderna för utbildning i förhållande till BNP har minskat samtidigt som arbetslösheten i de flesta fall har ökat.

Att inte uppmärksamma detta hade varit ett verkligt journalistiskt problem. I mina artiklar, publicerade den 10 april, gjorde jag två fel. Det stora nätverk av forskare, fackliga organisationer, biståndsorganisationer, miljörörelser, kvinnoorganisationer med mera som skrivit rapporten borde ha presenterats tydligare. Det borde också att framgått att Världsbanken visserligen deltog i utvärderingen, men inte stod bakom rapporten. Jag borde också ha låtit någon annan på redaktionen att intervjua Johanna Sandahl på Forum Syd eftersom jag tidigare suttit med i Attacs gemensamma arbetsgrupp tillsammans med henne.

Att vice Världsbankschef Mats Karlsson inte ville uttala sig, utan gjorde det i en separat artikel två dagar senare, är inte något ovanligt.

Rapporten finns för övrigt i sin helhet på www.saprin.org.

Av David Jonstad 16 apr 2002 10:27