Supportrar träningsobjekt för polisvåld

Det var i upptakten av den allsvenska vårsäsongen 1997 och en av årets nykomlingar, Västerås SK, stod på spelschemat. Eftersom matchen spelades i Västerås och då både jag samt större delen av mitt ressällskap har gemensamma vänner i Västerås, tog vi ett tidigare tåg för att hinna med sånt som kan vara skönt att hinna med innan avspark. McDonalds och den lokala puben. Typ.

Då de flesta matcher AIK spelar, hemma som borta, räknas som högriskmatcher och då kravallklädd polis praktiskt taget kantade varje asfalterad gatstump i hela staden blev vi mer eller mindre vallade in på en pub vid namn MacEwans. Där inne tog bevakningen slut, i stället valde polisen att slå en järnring runt puben utifrån.

Att åka på bortamatch har alltid varit lite av ett lotteri. Slumpmässiga gripanden, batongslag, häst och hundbett har på något sett alltid varit något man får räkna med. Genom åren har man sett så många farsartade ingripanden från polisens sida att man inte bryr sig längre. Det är så här det är och så kommer det alltid vara. Vinklingar från press och övrig media har alltid gjort sitt till för att hålla polismakten om ryggen och för Svensson någonstans i Svedala står budskapet alltid lika tydligt och klart: "Hunner intog Byhåla, Polis räddade dagen..."

Jag hade dock alltid haft tur. Bortsett från gliringar och regelrätta hot hade jag i alla fall aldrig blivit gripen, och i det stora hela var jag förhållandevis väldigt nöjd med det. Allt annat kunde jag i ärlighetens namn faktiskt bjuda på. Det är trots allt extrema situationer vi talar om och när det väl hettar till så är det svårt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel. Eller?

Inne på MacEwans gick helt plötsligt något snett och hur osannolikt det än låter var jag faktiskt på toan när det första ljudet av krossat glas ljöd. Bortsett från det stora fasadfönster som tidigare under kvällen gått sönder på grund av någons föga utvecklade färdigheter i konsten att placera en extra stol vid bordet! så hade kvällen förflutit utan några större incidenter. Ett regn av krossat glas från flipperspelet mötte mig då jag öppnade dörren från toan och i ögonvrån kunde jag se hur baren vid det här laget mer liknade en plats för glasåtervinning än en plats för en bärs efter jobbet. Mer hände inte för nu var alla på väg ut och jag hakade på. Vad som hade utlöst kaoset inne på puben fick jag aldrig riktigt reda på, och det kändes som om det kvittade. Säkert var dock att nu kunde vad som helst hända på vägen till Arosvallen och det gjorde det. I alla fall för min del.

Efter cirka 10 minuters promenad i den korridor av sköldar, hundar och piketbussar som ledde oss hela vägen till arenan kliver plötsligt en man med toppluva, vindjacka och jeans upp på trottoaren mitt framför mig. Jag kliver åt sidan, men först petar jag honom på vänster axel för att sedan smita runt på hans högra sida. Ett skämt med andra ord. Det jag inte hade lagt märke till, vilket jag så här i efterhand ångrar rätt rejält, var det faktum att den sportiga gula väst han bar inte var av samma typ joggare bär för att synas i mörkret. Det var en sådan väst civilpoliser bär när de beslutat sig för att kliva fram ur skuggorna. Mannen var alltså civilpolis, eller så kallad "supporterpolis". Frivilligt eller inte så var alltså hans uppgift att styra upp i supporterträsket och sätta hårt mot hårt, något som jag minst sagt fick erfara. Ett stadigt grepp i nacken och ena armen fick mig att vackla och kämpa för några sekunder för att hålla balansen. Motstånd vid gripande fick jag senare höra att det kallades. Allt som allt krävdes det tre poliser för att brotta ner mig vilket känns något överdrivet då jag inte gjorde det minsta försök till motstånd. Att de var tre stycken uppfattade jag aldrig då, det uppfattade jag först då jag dagen efter såg bilderna i tidningen. Det sista jag lade märke till innan all luft pressades ur lungorna av ett knä i ryggen, var ljudet av handfängsel som fästes runt mina handleder. Sedan tappade jag medvetandet. Om det berodde på att jag inte kunde andas eller det faktum att någon tryckte ner min hals med en knytnäve mot asfalten och på så sätt stoppade blodflödet upp till hjärnan vet jag inte. Förmodligen lite av varje.

Jag vaknar upp på väg in i en piketbuss och blir placerad i sätet mitt emot en kvinnlig kravallklädd polis. Hon slår mig över munnen då jag frågar en annan ofrivillig passagerare varför även han blivit gripen. Jag frågar henne då om hennes tjänstenummer och namn varpå hon blir helt nojjig och förklarar för mig att jag inte alls blivit slagen och "om nu så vore fallet så gjorde det i alla fall inte ont." Sen var den diskussionen över. Därefter följde 7 timmar i häkte och som grädde på moset släpptes jag först 30 minuter efter sista tåget tillbaka till Stockholm gått. När jag släpptes förstod jag nog fortfarande inte riktigt vad som hade hänt.

Inte förrän ett brev från åklagarmyndigheterna damp ner i brevlådan förstod jag att jag stod anklagad för våld mot tjänsteman. Jag anmälde i stort sett hela den aktuella poliskåren för övervåld samt olaga frihetsberövande. Den anmälan lade polisen dessvärre ner väldigt fort, nästan dagen efter den skickades in, kändes det som. Efter en lång tids grävande i falska vittnesmål av ständigt skiftande karaktär, innehållandes regelrätta fantasihistorier om hur jag hotat, slagit och trakasserat en ensam supporterpolis som till slut inte såg någon annan lösning än att tillkalla två kravallpoliser för att kunna värja sig, lades slutligen även anmälan mot mig ner. Först efter det att det uppdagats att de namngivna polisvittnena inte ens befann sig i Västerås vid tidpunkten för det påstådda brottet insåg åklagarmyndigheterna att det inte fanns så mycket mer att gå på och blåste av det hela innan det gick överstyr. Den kvinnliga polisen i piketbussen var tydligen väldigt svår att spåra så där var det inte heller mycket som kunde göras. Detta var innan de numrerade hjälmarnas tid bör tilläggas.

Ironiskt nog var det bilderna i Aftonbladets artikel om "Kravallerna i Västerås" som var den största hjälpen i kampen mot systemet. Eftersom de "bästa" bilderna togs under mitt gripande kunde vi enkelt påvisa det orimliga i i stort sett allt vad det gällde både våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd vid gripande. De falska vittnesmålen var även de, efter många om och men, till stor hjälp då de i slutändan enbart underströk det orimliga i det påstådda händelseförloppet. Under bilden som visar hur en polis böjer upp min ena arm, en annan min andra samt hur supporterpolisen sitter med knät på min rygg och trycker ner min hals mot asfalten stod det: "Här gör en av huliganerna våldsamt motstånd." Att jag var halvt medvetslöst var i sammanhanget tydligen helt oviktigt.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det jag gjorde uppfattades som en ren provokation, om än en ofrivillg sådan. Det enda jag inte förstår är den mängd övervåld som ansågs nödvändig för att replikera ett dåligt skämt.

Min teori är att då svensk polis länge varit förskonad från större konfrontationer på gatan, har svenska fotbollssupportrar på ett eller annat sätt alltid fått utgöra träningsobjekt. Ingen eller få av de som jag sett råkat riktigt illa ut har någonsin gråtit ut hos Siewert Öholm, och media har som sagt alltid sin ställning klar.

Black Army har fått Göteborgspolisen fälld hos JO en gång. Men annars har försöken till upprättelse varit få. Kanske för att det är så här har det alltid varit och så här kommer det alltid att vara.

Av Jonas Rådberg 15 apr 2002 09:29