När ingen ser dig

Dåtid. Johan är sexton år och är ute med sitt kompisgäng. De stannar utanför pressbyrån och några går in, Johan är en av dem. Grabbarna tittar omkring lite, bläddrar igenom tidningarna och några colaburkar råkar hamna i Johans innefickor. När de går ut stoppar en civilklädd tjänsteman dem och ber Johan att vänligt följa med in till pressbyråns personalrum. Medan mannen trycker numret till Johans föräldrar på telefonen tänker Johan "aldrig aldrig mer".

Idag. Nu jobbar Johan i ett företag och har det rätt bra ställt med boendet och livet. Han har en tjänstebil som han ibland lånar när han ska storhandla på MAXI eller hämtar sin dotter från dagis. När det är långa bilköer ringer han på företagets mobiltelefon till sin kompis Anders och fördriver tiden. På arbetsplatsen är det lätt hänt att fikarasterna går över tiden och saknas det något hemma så kan ofta företagets kontorsmaterial hjälpa till...

Förut snattade jag tidningar, videoband och lite allt möjligt. Jag fortsatte till den dagen då jag fick gå in till pressbyråns personalrum och lyssna på poliskonstapelns lektion i lag och rätt. Därefter snattade jag aldrig mer. Orsaken till att jag började skriva på denna artikel var att jag blev smått förargad på att jag slutade på grund av jag blev haffad, att saken blev offentliggjord, och inte på grund av ett sunt förnuft. Idag tycker jag snatteri är fel och skulle aldrig kunna tänka mig stoppa en colaburk i min inneficka utan att först ha betalat för den.

Samma visa har jag hört hos andra, de lade av efter den första förnedringen hemma. För vissa fick det hända lite flera gånger innan de slutade för gott. Men mycket sällan har jag hört att man slutat för att man kommit till insikt att detta är fel att göra utan inblandning av polis eller skam.

Kollar man in arbetsplatsen så pågår det ett ständigt snatteri där. För att dra en lista: man tar saker från kontorsförrådet, använder tjänstebilen/datorn/telefonen/kopiatorn till privata angelägenheter, stämplar längre tider än vad man själv har arbetat... Några ser det som sin rätt eftersom de varit så lojala mot sitt företag, andra tänker att det inte spelar någon roll om de själva tar någonting i proportion till det stora företaget med den enorma omsättningen. Alla gör ju ändå det! Det spelar inte så stor roll men skulle de göra det mitt framför bossens ögon?

Det verkar det finnas ett samband mellan arbetsplatsen och barndomens snatteri. Kanske mer oskyldigt i arbetsplatsen men i båda fallen håller man på så länge det inte finns några ögon som ser.

Som medborgare i ett samhälle där det bor människor har vi förpliktelser för att det skall fungera att leva tillsammans. De är inga svåra att hålla och vi visar gärna upp dem för andra. Men när vi är ensamma, när det inte finns någon man kan visa upp sitt goda medborgarskap för, vilka är vi då? Jag vet inte hur det är med dem i medelåldern men jag som är ungdom vet hur upproriska vissa kan vara i obevakade offentliga platser.

Ögon. Vi sätter upp ögon nästan överallt. Trafikkontrollanter, övervakningskameror, tv-avgiftskontroller, securitas. Vi är småbarn som ständigt behöver uppsyn, för det verkar som vi tappar våra förpliktelser i de ögonlösa ögonblicken.

Berkeley filosof under 1700-talet är aktuell idag med sitt uttalande: "Esse est aut percipi aut percipere"; att vara är att bli upplevd eller att uppleva. Saker existerar alltså bara om de upplevs av någon. Existerar en människas sunda förnuft när det inte längre upplevs av andra människor?

Varför är det så? Om det är ett stort problem i vårt samhälle vilket jag tror det är var uppstår detta problem? Kanske det ligger i relationen, ett relationsproblem till samhället.

Vilken är den bästa och värdefullaste relationen vi har till en plats? Vårt hem. Det är där vi visar vår största kärlek och omsorg till en plats. Det finns ingen annan plats i världen vi lägger ner tid på, försöker hålla så rent, smyckar och visar upp som vårt hem. Borta bra men hemma bäst. Jag pissar mer noggrannare hemma än vad jag gör på offentliga toaletter. Även om det inte finns några ögon som ser så är husets ägare fortfarande en god medborgare i sitt hem.

Jag menar inte att man ska ha samma relation till sitt land som man har till sitt hem ljuva hem, men att det kan vara en signal på relationsbrist om man känner så lite ansvar för sitt medborgarskap. Speciellt när ingen ser en.

Av Filip Wlostowski 15 apr 2002 17:46