Skribenter på gränsen till vansinne

Det finns många stora män och kvinnor i den svenska litteraturhistorien, som har betytt väldigt mycket. Flera av dem har varit pionjärer och förmedlat helt nya tänkesätt. Det finns författare som blivit nervsjuka, utstötta samt till och med landsförvisade på grund av sina skriverier.

Jean Jacques Rousseau var en fransk författare som hade omvälvande ideer. Han ansåg att människan var av naturen god och att det är samhället som förstör henne. Det är viktigt att lyssna till sitt inre, var hans åsikt.

Rousseau skrev romanen "Emile". Där gjorde han sina tankar om barnuppfostran gällande. "Barn ska uppfostras utifrån sin personlighet och sitt känsloliv". Vilken enastående klok man, långt före sin tid. "De ska lära sej vad som är rätt och fel, de ska inte tvingas till gudstro". Detta skapade rabalder bland de styrande och kyrkan. Hans bok brändes och han var inte välkommen någonstans. Togs till nåder i Paris till slut, men gömde sej nervsjuk och eländig på ett vindsrum. Där avled han.

Stackars Gustav Fröding, vars pappa försvann innan han föddes. Modern tvångsintogs på mentalsjukhus direkt från barnsängen. Hon kom tillbaka efter ett år, men brydde sej inte om sin son. Han fick ty sej till sin storasyster. Detta gjorde att han hela livet längtade efter ömhet och kärlek.

Fröding var en lynnig person, men skrev med värme och humor. I dikten "En morgondröm" beskriver han en samlagsscen. Han åtalades för sedlighetsbrott och fick inget stöd av någon. Vännen Heidenstam som uppmanat honom att vara frispråkig vände också honom ryggen.

Eftersom Fröding var rädd att göra bort sej, var han rädd för kvinnor. Han tappade livsgnistan till slut och tog till alkohol.

Vilket gjorde honom ännu mera motbjudande för de han ville närma sej. Till slut hamnade han på sinnessjukhus och fick diagnosen schizofreni. Han kom aldrig därifrån.

Fröding kunde ej i livet kärlek finna
Fick leva ensam, utan kvinna
Som olycklig alkoholist såg han inte något ljus
Dog förvirrad och schizofren på mentalsjukhus

August Strindberg var rebellisk, realist och naturalist. Tre gånger gifte han sej. Ville gärna bestämma över sina kvinnor. Eftersom han valt starka kvinnor, ledde detta till äktenskapliga konflikter. Det i sin tur skapade hans kvinnoförakt och hat mot intellektuella kvinnor.

Samhället med dess korruption och begär efter pengar, skriver han om i "Röda rummet". Där driver han med överheten. Det var många som blev förnärmade och kände sej utpekade. Romanen blev en storsäljare trots allt. Det stormade alltid kring honom och det fanns inte någonting han var rädd för.

Vidare skrev han om monarkins avskaffande, införande av republik och kungafamiljen. När det blev för stormigt, åkte han utomlands i fem år. Han gycklade med kyrkan, nattvarden och Svenska Akademin. När kungen uppmanade till åtal, kände domstolen sej tvingad att frikänna honom. Man fruktade upplopp på Stockholms gator. Denna händelse skrämde honom. Han började plågas av förföljelsemani, vilken följde honom även senare i livet.

Sedan började han skriva psykologiska analyser. Läste facklitteratur och följde forskare i deras arbete. Då han ville nå ännu djupare, började han bedriva psykologiska experiment på sej själv. Detta gjorde att han tappade kontrollen och blev psykotisk en tid.

Det är min uppfattning att Strindberg var ett geni på gränsen till vansinne. Han bearbetade sina själsliga kriser och problem genom sina skriverier. Det blev en slags terapi. Jag förmodar att han inte var någon lycklig människa. Vilken kämparanda och vilket mod det fanns i den mannen!

Karin Boye var en annan olycklig författare. Tog sitt liv. Det sägs att hon var lesbisk. Jag är en stor beundrare av hennes fina dikter.

Det är tydligt att flera stora författare har haft en svår uppväxt och ett stormigt liv. Naturligtvis finns det också skribenter som haft ett lugnt och tryggt liv.

Mina bästa och mesta dikter tillkom under min tyngsta sorgetid. Det fanns så mycket inom mej, som jag inte verbalt kunde sätta ord på. Tänk, vad konstigt det är. Det är lättare att skriva, när jag är sorgsen än när jag är lycklig.

Av Vivi-Ann Bryggman 10 apr 2002 16:21