Hjältarnas ö 7A

Från hamnen fick de fara tillbaka till barackerna i Bergsjön. Skuffe och Långeman fick flytta sina grejer till varsitt bås. Roland fick stanna där de bott. Det var nu gått om plats men Skuffe kände sig istället ensam. Han saknade Armin och undrade bekymrat vad denne tänkte på. Han var ju så nära att gå vidare. Skuffe skämdes över att han inte kunnat hjälpa honom.
"Det gick för fort2, tänkte han ursäktande.
I kafeterian blev de bjudna på smörgåsar men den rödhåriga tjejen fick han inte syn på. Han undrade varför. Resten av sällskapet tyckte han inte var mycket att hurra för. De var spända och ingen sa någonting.

Efter att fått vila en halvtimme efter fikat bar det av direkt till Liseberg. Skymningen började falla och inne på en restaurang blev de bjudna på middag av tevebolaget. Även programledaren var med. Skuffe kunde inte få sig att tycka om honom. Han var liten och Skuffe fnittrade till när han tänkte på att han stått på en pall när han intervjuat Långeman. Han hade fula ärr i ansiktet som framträdde nu när han inte var sminkad. Med munnen full av mat pratade han på ett överdrivet barnsligt sätt med deltagarna. Efter en stund kom Skuffe fram till att han måste vara ganska pucko. Han glodde ilsket på den rödhåriga flickan, vände sig mot Roland och gjorde en grimas, innan han åter vände sig mot henne. Han visade med det att han inte tyckte om att en tjej gått vidare.
- Tänk att du är den första lilla flickan som gått vidare till andra omgången, sa programledaren till henne. Är du inte stolt, lilla gumman, att få leka med de stora pojkarna, fortsatte han och körde vänligt armbågen i sidan på Rune.
- Jag är ingen liten gumma, svarade hon och stirrade hånfullt mot honom. När jag var bäbis kunde vuxna kalla mig det, men nu ska du kalla mig med mitt namn annars tar jag bussen härifrån.
- Ojoj, svarade programledaren och skrattade. Du var mig allt en liten rackare. Han vände sig sedan till en av de andra pojkarna och låtsades sedan inte om att hon fanns.

Skuffe som hade lyckats sätta sig bredvid henne frågade viskande om hennes namn. Hon svarade inte utan fortsatte försiktigt att äta.
"Hon vill inte prata med mig2, tänkte han sorgset, "men jag sitter i alla fall bredvid henne. Tänk om hon visste att det var jag som hjälpte henne ner till vattnet."
När det var dags att lämna bordet gick Rune fram och frågade om hon ville slå följe med honom ut till nöjena på Liseberg. Hon såg glad ut och följde efter honom. Skuffe fick känslan av att bli övergiven och kände plötsligt inte lust till att göra någonting. Han hade inte ens pengar till berg och dalbanan utan gick sedan planlöst omkring och drog. Ibland såg han Rune och den rödhåriga flickan. De verkade stå i kö till varje attraktion Liseberg bjöd ut. Han kände sig än mer nere än han gjort i sina svåraste stunder hemma. Det var som om ju mer folk han hade omkring sig, ju ensammare var han.
"Men nu är det endast en timme kvar tills tävlingen", tänkte han, 2och då tänker jag inte förlora." De skulle samlas utanför Rondo och där inne skulle tävlingen starta klockan åtta.

Han fick en känsla av att det skulle bli en orienteringstävling inne på Liseberg och därför gick han omkring och försökte memorera varje skrymsle och vrå av nöjesparken. Han visste inte vart han fått den tanken, men den kändes riktig. När han gått omkring tio minuter hörde han plötsligt sitt namn.
- Skuffe, jag tror visst du fått en föraning, sa en röst.
Han vände sig om och framför honom stod en liten gråhårig gumma. Hennes gråa hår räckte ända ner till hennes rumpa. Hon var klädd i en klänning som räckte till fotknölarna.
- Vi tänkte bjuda dig på en åktur, sa en röst bakom henne. Fram klev en gubbe som var ännu mindre. Han var flintskallig men hade ett grått skägg som nästan räckte ner till midjan. På huvudet hade han en liten hatt, en svart väst på överkroppen, kortbyxor och sandaler på fötterna.
- Du vet inte om det men man kan säga att vi är dina kusiner, fortsatte han. Följ med oss så ska vi berätta mer.

Först blev han orolig men en känsla av att de tillhörde varandra tog över och han följde efter dem. De talade inte mycket med varandra under deras rundvandring. Skuffe var nöjd över att slippa gå ensam. Men när de satt sig på en bänk för att titta på ett ljusspel i en fontän berättade gumman och gubben vad de var ute efter.
- Lyssna noga på oss nu, sa gumman. Vi heter Sverker och Ronja och kände på avstånd din mamma och pappa. Vi bor i en stuga ute i skogen långt från andra människor.
- Där är vi födda och där kommer vi att dö, sa gubben Sverker. Vi har bott där i hundratals år. Även du kommer att bli väldigt gammal om inget oförutsett händer.
Skuffe tittade undrande på dem och kunde inte bestämma sig för om de var riktigt kloka. Han titta på sin klocka och såg att det endast var en tio minuter kvar till samlingen. Han var dock nyfiken så att han kunde dö av att veta hur de kunde känna hans föräldrar och om de visste vart de tagit vägen. Kanske var det underliga paret de rymdvarelser som han trott hämtat hans mamma och pappa. Fast innerst inne visste han att tankarna om det var önskedrömmar. De låg nog på botten av en sjö och snart var han tvungen att skynda sig för att hinna till tävlingen.
- Jag måste gå nu, sa han. Jag har en tid att passa.
- Det bästa vore om du stannade kvar här med oss, sa gubben Sverker. Om du vinner tävlingen kommer många av oss att råka illa ut.
- Eftersom du kan göra sådant som andra inte kan, fyllde gumman Ronja i, betyder det att du kanske vinner genom att fuska. Jag tror inte du vill det.
- Men om jag inte fixat till det hade jag aldrig haft en ärlig chans att gå vidare. Jag utjämna fusket med att för små barn inte kunde nå svampen.
- Låt gå för det, sa gumman Ronja. Men kan du låta bli i fortsättningen. Du gick ju och undersökte så mycket du hann av Liseberg innan vi stoppade dig. Du kände på dig att det ska bli en orienteringstävling senare på kvällen.

Skuffe bedyrade att han inte visste att det var fusk och skulle akta sig i fortsättningen. Sverker och Ronja försökte övertala honom att dra sig ur genom att tala om att det skulle bli svårt. Hur skulle han veta vad som var naturligt och vad som var onaturligt. Skuffe reste sig då och sprang iväg. Ronja och Sverker satt kvar och lät honom inte hindras.
- Vi måste få honom att besinna sig, sa gubben Sverker.
- Det blir nog svårt, svarade gumman Ronja. Han är så ensam att han vill bevisa för andra att han kan vinna. Vi måste på något sätt övertala honom. Det vore katastrof om han visade sina övernaturligare talanger i tv. Då är vi alla i stor fara.

fortsättning följer

Av John Jensen 10 apr 2002 14:15