Hjältarnas ö 6A

Del 6 A

Klockan var åtta på morgonen och fyrtionio barn stod vid foten av en hamnkran och väntade på sin tur. Kranen sträckte sig upp mot himlen och Skuffe kunde knappt se plattformen som var monterad längs upp. Han kunde visserligen stå längst ut vid branten och balansera vid det högsta berg de hade hemmavid utan att känna någon svindel. Men det var ingenting mot denna höjd. På teve hade det inte sett hälften så ruskigt ut. Nu kände han ångest över att snart få kasta sig ut i fritt fall mot en nalkandes vattenyta. Han trodde att, om han skulle slå i ytan med full kraft var han död.

En hiss skulle ta med sig barnen och en funktionär upp till toppen. Två funktionärer stod nu vid kranens fot. En höll ordning på de långa starka elastiska linor barnen skulle ha med sig upp. Vart och ett anpassad efter deras vikt. I vattnet cirkulerade det räddningsbåtar med sjukhuspersonal och ytterligare tävlingsfunktionärer. Fyra grodmän arbetade i vattnet. Sju tv-kameror bevakade föreställningen varav en var placerad i en helikopter. Innan barnen skulle åka upp i kranen var det meningen att de skulle intervjuas av programledaren som stod och kammade sig ivrigt utanför hissen.

Skuffe som stod i mittenklungan vände sig om och såg på den rödhåriga flickan i bakersta ledet. Det var hon som dagen innan hade försvunnit när han tittat på henne. Hon visade ingen rädsla utan stod lika uttryckslöst som hon gjort i kafeterian. Munnen var fortfarande ett sammanpressat streck, men plötsligt tyckte han se början till ett litet leende när deras blickar möttes. Han log åt henne och vände sig fort om innan hon skulle hinna göra detsamma. Då såg han hur Armin som förste man kallades fram till programledaren.

Höstkylan hade ännu inte trängt undan sommaren, men det var ändå kallt och blåsigt. Armin hade fått ta av sig träningsoverallen och darrade av köld men lät sig ändå tålmodigt intervjuas av programledaren. Trotts att Skuffe hade tjugo meters avstånd till de två funktionärerna bakom Armin och programledaren hörde han dem. Han visste inte hur, men genom vinden kom deras ord och de var endast ämnade för honom.
- Den lille killen fryser om tårna, sa den som skulle fara med Armin upp i kranen efter programledaren intervjuat färdigt honom.
- De dumma ungarna gör vad som helst, skrattade den andra som svar. Jag tror dock han är för liten för att lyckas fånga svampen i vattnet, men det är ju inte så farligt när det är en utlänning.
- Det har du rätt i, sa den första och hånskrattade. Det är ett omöjligt jobb att anpassa linorna efter både vikt och storlek. Har du sett att vi har två till som är för små och att de ser hur svenska ut som helst? Det är tur att de startar i mitten och sist. Då har publiken tröttnat och är inte lika uppmärksamma.
- Tänk om skolorna kunde fatta att de måste sålla ut de minsta så vi slapp att bli beskyllda för fusk, fortsatte den andra. Jag skulle personligen vilja fara upp i kranen med den skolminister som sa: eftersom skolan är till för alla ska gäller det även tävlingen. Vad nu han har med vår tävling att göra.
- Du vet att vi är tvungna att samarbeta. Men jag tycker personligen att det är märkligt att vi får behandla ungarna på det sätt vi gör, och att deras föräldrar inte protesterar. Hade du velat skicka upp din unge i en hög kran och sedan slängt ner honom?
- Nja, de har ju linan och sedan behöver de inte hoppa. Men det förvånar mig sannerligen hur långt föräldrarna låter sina barn gå för att bli berömda för stunden.

Skuffe knöt knytnäven i träningsoverallsfickan efter att hört de vuxnas prat. Är det någon idé att ställa upp om man är mindre än andra, tänkte han. Först blev han förtvivlad men kände ändå någonstans inom sig att han skulle klara det, mot alla odds. Han siktade in sig mot programledaren och Armin, men lyckades inte med sin tjuvlyssning denna gång. Han var inte längre förvånad över att kunna göra saker som ingen annan kunde. Men han hade kommit på att i vissa lägen gick det och i andra inte.

Armin kände hur det knöt sig i magen av att färdas allt längre upp. Han mådde illa och undrade om de i teve skulle visa om han spydde rakt ut i luften. Funktionären tittade en kort stund på honom och satte fram en plastsäck framför hans ansikte.
- Spyr du ut i luften och träffar vårt team kastar jag ut dig härifrån, sa han bryskt. Stoppa ner hela huvudet i plastsäcken så vi kan åka ner igen.
Armin använde alla sina muskler till att knyta ihop magen och få fortsätta tävlingen. När de var uppe och han skulle gå ut till kanten ångrade han dock sin envishet. Bandet som var fastsatt i den sele som fanns runt om hans överkropp gav honom ingen tröst. Ändå tog han rask de kliv som krävdes av honom. Plötsligt kände han sig viktlös. Automatiskt vändes hans huvud ner av vikterna i den tunga hjälmen. Känslan i magen kändes både obehaglig och njutningsfull. Han hörde ett ångestladdat skrik, såg vattenytan komma emot honom och förstod att skriket var ekot av hans eget. Alldeles för tidigt kände han rycket och hans resa mot en befriande död sköts upp. Han koncentrerade sig nu endast på den gula prick han var ämnad att få tag på med sina bara händer. Tre meter, tre decimeter, tre centimeter, tre millimeter, han försökte sluta sina små fingrar om det begärliga bytet men tre millimeter blev åter till tre centimeter, tre decimeter och han visste att han gjort sitt i tävlingen.

Av John Jensen 08 apr 2002 16:37