Tschüss!

Två månader har gått fort. Jag började skriva på Souze för att få tiden att gå och för att lindra ångesten och rädslan av att åter flytta tillbaka till landet där alla skall vara så lika och lagom, där det finns bara en sanning och en lösning i taget, där man alltid är utanför som utlänning hur svensk man än blir.

Men gissa om jag har blivit glatt överraskad av alla som läser, skriver och kommenterar här på Sourze! Vettiga och ovettiga åsikter i en salig blanding presenterade av män och kvinnor, unga och gamla, men med en tolerans som skulle kunna göra våra gator säkra igen, om än hälften hade sipprat från cyberspace ut till Real Life. Ni har alla gjort det lättare att komma tillbaka och att tro att även jag kan hitta en plats i Sverige, med mina åsikter och mina erfarenheter, och skapa mitt Sverige.

Jag kommer att få nytta av alla lärdomar jag fått här på Sourze, inte minst att man inte skall ta något för givet om man skall kommunicera på ett bra sätt. Jag har även blivit stärkt i min tro om att feminismen behöver en rejäl omskakning, så att de unga flickornas falska könsmedvetande skall få sig ett törn. Det är ju herregud inte de svenska killarna som är förtryckta, men ändå försvaras de av sina tjejer - som samtidigt inte klarar av att försvara sina egna behov. Här behövs det lite erfarna kvinnor som kan ge perspektiv. Glöm inte att först på 1920-talet blev det överhuvudtaget tillåtet att kvinnor till exempel kunde få vårdnaden och vara självständiga mammor; innan dess var det bara män som hade det vårdnaden - alltså i Sverige, inte i Talibania... Unga kvinnor får bara inte slänga bort allt deras mor- och farmödrar kämpade hårt för!

Så det finns nog skäl att återkomma, men kanske just inte nästa måndad. Och vem vet, kanske kommer min dotter skriva här snart...och säga emot allt jag sagt...?

Tills dess,

kram

Av Johanna Parikka Altenstedt 07 apr 2002 21:02