Mellan sommar och snöyra

Hon var arg ikväll.
Arg för att mörkret inte tycktes hålla sej borta denna höst heller. Det skulle bli vinter, snö och otaliga minusgrader även i år. Inte för att hon var så dum att hon hade trott att det just i år skulle ske ett astronomiskt och meteorlogiskt under. Men ändå. Det var synd, så dumt.

Sommaren hade ju varit så vacker och varm, och det alldeles nyss. Det var ju bara några veckor sedan: Några veckor sedan hon lämnade Honom i Stockholm, lämnade ytterligare ett i raden av möten i deras fragmentariska förhållande bakom sej. Nu kanske det skulle dröja ända till nyår innan dom träffades igen.
Istället alltså ensam i detta mörker och denna kyla som ändå kom - och så plötsligt!
- Äh.
Hon ryckte på axlarna. Försökte skaka av sej tankarna, sommaren. Ingen idé att grubbla vidare på det. Nu var det höst. Nu var det Luleå. Och just för tillfället var det Stadspuben. En Stadspuben som vemodigt omsjungits av Monica Törnell, och vidare blivit känd genom Ulf Lundells fyllor. Hon kände sej befrändad med dom båda, och med hösten, och med Luleå - med allt som var omkring.
Jovisst.
Som vanligt hade hon till sent stannat kvar i skolans fotolabb. Kanske för att stänga in sej, inte låtsas om det som väntade utanför, omkring. Men mest för att undvika hemfärden. En halvtimmes cykelfärd ut till gettoområdets lägenhet, utan teve och med några få pinnstolar och en madrass. Hon ville inte dit!

På Hertsölandet fanns barndomens sommarstuga, som hon belägrat under sena våren och höstterminens första veckor. Nu gick där inte att bo längre. Stugan var inte vinterbonad, vattnet skulle snart ha frusit och dessutom skulle det snart ha blivit omöjligt att cykla de fem kilometerna till busshållplatsen.
Det var synd. Det också.
Inte ens när klockan slog tio och larmet i fotolabbet kopplades på brukade hon ta sej hem. Hon blev kvar i stan. Ibland följde hon med några klasskamrater för en sen kopp kaffe någonstans.
Men inte ikväll.
Ikväll var hon arg, och mot ilska duger inte kaffe eller några halvdanna bekanta till vänner.
Därför satt hon kring tolvslaget ensam vid Stadspubens bar. Hon ville vara själv. Och dricka.
Med ölen kunde ilskan få en annan dimension. Kunde, paradoxalt nog, förvandlas till ett livsbejakande energiknippe, som fick det mesta att te sej vackert.
Som i denna stund.
Visst var det mörkt nu, och mörkare skulle det bli, men det skulle också komma en vår, då Luleå och dess invånare alltid blommade upp helt oförhappandes. Och en sommar, en höst. Då skulle hon vidare. Inte tillbaka till uppväxtens Sundsvall. Möjligen Stockholm. Men allra helst någon helt annanstans. Rom, New York, Barcelona, New Delhi, Amsterdam, Tel Aviv... Bara att tyst rabbla städernas namn fick henne att jubla inombords.
Hon hade så sällan varit utomlands.
Sedan, efter det, ta sej an någon utbildning. Som skulle föra henne vidare, framåt, mot framgång. Hon visste att hon kunde. Hon var bra. Hon skulle till exempel bli en djävla bra filmregissör.
- Skål för Elin!
Dessutom fanns ju Han där i Stockholm som väntade, längtade efter henne. Kanske skulle dom till slut någon gång kunna ge det dom hade en ordentlig chans. Hon tyckte så mycket om Honom, och ville nu, ville ha Honom nu, ville försöka nu. För att snart med absolut visshet kunna tro, tro på dom som...Dom! Men nu var läget sådant att det var hundra mil gånger minst tre kvarts år mellan den möjligheten och nu.
Mycket skulle kunna hända.
Hon visste att Han hela tiden sökte där nere i Stockholm. Varje dag i cafeérnas lugn, varje helg i krogarnas vimmel. Konstigt hade det ju varit om han inte hittade någon ny vän där, någon annan att drömma kring. Någon som kanske var äldre än henne, som var närmre hans drömska tankar kring framtidens barn, familj och trygghet.
Själv kunde hon inte säga att hon sökte. Män fanns ständigt omkring henne, mer eller mindre intresserade. För henne var dom mest ett nöje, förnöjsamma bekräftelser på att hon fortfarande var vacker och kunde om hon ville. Men oftast ville hon inte.
I synnerhet inte en kväll som denna.
I kväll var hon inte ett dugg på humör för att vara bedårande, charmerande. Hon ville bara sitta på den där barstolen, mitt bland folk och små dramer omkring. Hon sökte inte någon eller något. Förutom några klunkar öl och den värme alkoholen och lokalen gav.
- Vad gör du ikväll då?
Mannen hade funnits där sedan hon kom. Han hade stått där vid baren och kastat blickar åt hennes håll. Hon hade väl också skickat tillbaka några till honom. Tänkt att han var vacker och tilltalande, säkert skulle ha ett och annat av värde att säga och vara generös med sprit. Och att hon kanske skulle ha kunnat få sej ett ligg ändå och någon att äta frukost med i bakruset. Möjligen skulle det ha kunnat bli ganska trivsamt pinsamt och "hej, vi ses nån gång".
Men icke. Så skulle det inte bli.
Hon svarade.
- Jag dricker.
- Jaha...
- Och så sitter jag och tänker på att jag vill gifta mej, men jag vet inte med vem, i och för sej har jag inte så många att välja bland, förutom en, som är hundra mil bort och han vill nog inte, och om han skulle vilja så är det osäkert om jag vill, eller jag vet inte, men det skulle va ball att va gift, och du kan gå nu, punkt.
Han gick. Muttrande nåt om otrevlig.
Hon satt kvar på sin barstol. Ångrade väl sej lite, men det var ändå bäst som det blev. Hon orkade inte att ha ännu en att gå omvägar för, bara för att slippa krysta fram några ord, kanske avböja erbjudanden om möten.

Det hade blivit torsdag nu, hon borde inte sitta kvar längre. Skolan väntade imorgon bitti, och innan dess måste hon ta sej till lägenhet och säng. Cykla, sova, äta frukost och sedan turen tillbaka in till stan igen. Det var tillräkligt jobbigt att bara föreställa sej allt det där.
- Fan!
Hon lät pannan vila mot armarna på bardisken. Blundade.
Låt mej sova här, tänkte hon, låt mej gratis få ta ett rum här på Stadshotellet, låt mej slippa...
Innan bartendern hunnit knacka henne på axeln ryckte hon upp huvudet.
- Nej.
Utan att ta ett egentligt beslut reste hon sej i alla fall, lämnade till och med sista ölglaset kvartsfyllt, och gick ut.
Där ute var något som nu kunde liknas vid snöyra.
Hon orkade inte vara arg längre, orkade inte ens sucka åt eländet.
- Va fan, om det ska vara, så ska det...

Av Thomas Jonsland 07 apr 2002 20:45