Hjältarnas ö del 5

Hela skolan hade stått och vinkat farväl till Skuffe när han klivit på bussen till Göteborg. När fröknarna och magistrarna hade släppt ut skolbarnen för veckan ville ingen ännu gå hem. Skolbussen väntade så att alla kunde ta farväl av sin nya hjälte.
- Jag ska göra allt för att inte svika er, ropade Skuffe innan han tog sista klivet in i bussen.
- Det gör inget om du förlorar, ropade hans fröken tillbaka. Bara du gör ditt bästa är vi nöjda!
När bussen satte sig i rörelse satte sig Skuffe längst bak så att han kunde se sina skolkamrater tills de inför hans ögon blev till små prickar i fjärran. "För ett tag sedan var jag pest och pina, nu är jag allas kompis", tänkte han. "Jag undrar hur länge det kommer att hålla?"

Stora vattendroppar slog emot bussens rutor. Skuffe satt och såg ut på den blöta staden. Bussen plöjde igenom en vattendränkt svacka innan den svängde in vid Bergsjöns fritidsanläggning. Den var stängd för allmänheten under veckoslutet och omklädningsbarackerna var provisoriskt omgjorda till sovsalar. De var femtio tävlande från olika skolor som skulle samsas om utrymmet. När Skuffe blev visad in till barackerna tyckte han de hade allt för lite utrymme att vara i. Omklädningsrummen kryllade av barn och uppsatta skivor gjorde att de fick sova fyra stycken i varje bås. Han fick nätt och jämt plats med sin luftmadrass och sportbag.

De andra tre barnen var redan på plats. Han såg på dem och såg lättad att en av dem var lika liten som han själv. En av killarna liknade Klaus. Han presenterade sig som Rune och stirrade samtidigt med elaka ögon. Skuffe kände hur det knöt sig i magen, slog ner blicken och sökte med blicken åt den andra killens håll. Den killens huvud nådde nästan upp till taket och hans ögon utstrålade förakt.
- Vad heter du, frågade Skuffe försiktigt.
Den långe svarade inte, istället tog den mindre killen till orda.
- Vi kallar honom för Långeman eftersom han inte behagar tala med oss, han är så betydelsefull att han endast pratar med vuxna.
Långeman fnös till och satte sig på madrassen. Hans ben tog utrymme från den lille killen som inte verkade bry sig.
- Jag heter Sven Armin, sa han och de bruna ögon utstrålade värme. Jag hoppas vi två ska trivas ihop. De andra två tycks vilja hålla sig på sin kant.
- Min pappa säger att ni araber är tjuvar som tar våra arbeten, sa Rune surt. Han vände sig mot Skuffe och sa:
- Vill du va kompis med honom känner jag inte dig.
Skuffe svarade honom inte utan satte sig ner och bjöd Armin att sätta sig jämte. Armin antog tacksamt erbjudandet.
- Det var skönt att slippa ha Långemans sura strumpor i näsan, sa Armin och log.
- Vi kan byta plats om du vill, sa Skuffe. Min näsa är inte så känslig, jag skulle kunna sova jämte en gödselstack om det var nödvändigt. Vi behöver båda alla krafter vi kan få inför den första tävlingen imorgon.
- Det ska nog gå bra att sova där jag hör hemma, svarade Armin. Hänger du med till kafeterian och köper varsin glass, jag bjuder.
Skuffe hade inte med sig mycket pengar och tackade därför förläget ja till erbjudandet. Hans fosterpappa hade beklagat sig över att de bara kunnat skicka med honom en tjuga. Han hade förklarat att de försökte spara ihop till en ny bil och att det var det nödvändigaste just nu. Skuffe hade dock tacksamt tagit emot pengarna eftersom han var van att få endast tio kronor i veckopeng och nu alltså fått det dubbla.

Skuffe och Armin gick till kafeterian och fick där knuffa sig fram för att nå till kön. Medan kön till disken långsam rörde sig mot målet tittade sig Skuffe omkring. Han uppskattade att han och Armin var de minsta på stället. Till och med de få tjejerna som kvalificerat sig var både längre och större. Ända tills han i ett hörn fick se en liten tjej med fräknar i ansiktet och håret knutet i två råttsvansar. Hon var rödhårig, hennes mun var sammanpressad som ett tunt streck, ögonen liknade ett rådjurs och han tyckte det var den sötaste flicka han sett. Hon mötte hans blick och tittade trotsigt bort. Han visste inte om det var för att han stirrat på henne, men hon lämnade genast lokalen.

Varma och svettiga satte sig Skuffe och Armin på golvet i ett ledigt hörn. Medan de mumsade i sig glassarna diskuterade de morgondagen.
- Nu förstår jag varför första tävlingen är så hård, sa Armin.
- Varför det, svarade Skuffe.
- Eftersom det är trångt här, och de som inte klarar av första tävlingen åker ut, blir det mer plats för de som blir kvar, svarade Armin. Om man ska gå efter de tävlingar som varit kommer inte hälften vara kvar i morgon eftermiddag.
Skuffe knycklar ut den skrynkliga lappen som legat i hans bakficka. Det var tävlingsbestämmelserna han fått med posten. Han kunde de utantill men läste igenom dem igen. Där stod bland annat att om man inte kunde fullfölja en tävling åkte man ut och fick genast åka hem.
- Jag är inte rädd för höjder, sa Skuffe. Jag kommer att klara av det.
- Tänk på att du även ska få tag i målet, sa Armin och skrattade. Kanske är vi för små du och jag.
- Jag tror att det bara är till fördel, svarade Skuffe. Ändå kände han en smygande rädsla över att han inte skulle klara sig. Oron hade växt på bussresan dit och blivit allt större ju närmare tävlingen han kommit. Han dolde dock sin rädsla och log mot Armin.
- Det skrevs mycket förra året om den korta killen som inte nådde ner, fortsatte Skuffe. Är de rättvisa har de ändrat förutsättningarna.

Av John Jensen 07 apr 2002 19:44