Westessons 100 favoritfilmer: nr 18

Privatsnoken Jake Gittes har för länge sen varit stationerad i Los Angeles allra mest korrumperade kvarter, Chinatown.

"What were you doing there?"
"Working for the district attorney."
"Doing what?"
"As little as possible."
"The district attorney gives his men advice like that?"
"They do in Chinatown."

Som hos sina andliga kusiner Sam Spade och Philip Marlowe bankar Jack Gittes hjärta för moralen, för människan, mot makten. Bitterheten och cynismen är en yta och ett skal, ett sätt att härda ut i en värld där blottad strupe betyder vänligen stryp mig. Ensam, med inget annat vapen än revolvern, hjärnan och de snabba sarkasmerna, går han till strid mot vattenbolaget som håller på att dränera de fattiga böndernas marker.

Det är en Davids kamp mot Goliat, och mot en Goliat som köpt upp alla samhällets stöttepelare hjälper inga stenslungor. Forget it, Jake - it´s Chinatown.

Sett på håll är Los Angeles ett jordiskt paradis, drömmarnas och dårarnas förlovade land, badande i solguld och mjölk och honung. Ta ett steg in i det och du slukas upp av mörkret och dras ner i kvicksand.

Roman Polanski kom dit som trettiofemåring för att fortsätta utforska människans ondska och besatthet, teman han börjat peta i redan i hemländerna Polen och Frankrike och filmer som "Kniven i vattnet" och "Repulsion".

I "Rosemarys baby" blir Mia Farrow gravid med Satans barn. I verkligheten sprättade en mänsklig Satan upp Polanskis gravida fru. Den nionde augusti 1969 ramlar Charles Manson och hans LSD-kollektiv in i det sorglösa Hollywood, slaktar sjutton människor och sticker en kniv rakt in i blomsteryran och ändar därmed blomstereran.

I "Chinatown" gör patriarken och pionjären Noah Cross sin dotter Evelyn med barn. Manusförfattaren Robert Towne ville att Cross skulle dö i slutscenerna och bli en sensmoral: rättvisan ska segra, ondskan ska förgöras. Polanski var av en annan åsikt. I hans ögon var världen en svart och smutsig plats och det enda logiska och tillfredsställande slutet var att istället låta Evelyn dö och bana fri väg för Cross att ta sig an sitt incestbarn.

Polanski: "I thought it was a serious movie, not an adventure story for the kids".

Towne: "Roman´s argument was, That´s life. Beautiful blondes die in Los Angeles. Sharon had".

Det är en mäktig slutscen, obarmhärtig, obeveklig, ofrånkomlig. Jack Gittes kan inget annat göra än att titta på, vanmäktig och maktlös inför Makten. Ett enskilt liv är nada, rien, nothing i en stor stor värld byggd av girighet och lystnad. Vi är brickor i ett spel där nån annan skriver reglerna. Lås dina dörrar, dra ner rullgardinen, andas tyst och blunda. Hear no evil, see no evil, say no evil. Do as little as possible. Forget it, Jake - it´s Chinatown.

Polanskis fru var i åttonde månaden när hon - utan förvarning, utan signaler, utan tecken eller omen - rycktes ifrån honom. Livet är en skör konstruktion; rusta dig med tjocka lager hud och var beredd att få på skann. Jack Nicholson som Gittes får den ena råsopen efter den andra och när han lagt sin näsa i blöt en gång för mycket får han sitt straff: en underhuggare - spelad av Polanski - snittar upp hans näsa.

"My goodness, what happened to your nose?"
"I cut myself shaving."
"You ought to be more careful. That must really smart."
"Only when I breathe."

Bara när du andas gör det ont, bara när du lever smärtar livet. Livet är en strid på kniven - med kniv. Så lägg ner din pensel och häll på terpentin, ingen kommer att klandra dig, ingen kan klandra dig. Alla är köpta, alla är sålda.

Makten är en organism, en koloss, en tungfotad varelse på larvfötter som fordrar ständig näring. I ett möte David och Goliat emellan frågar Gittes sin nemesis, vattenverkets Noah Cross:

"I just want to know what youre worth. Over ten million?"
"Oh my, yes."
"Why are you doing it? How much better can you eat? What can you buy that you cant already afford?"

Cross - Makten, Kapitalet, Patriarkatet, Auktoriteten - tittar drömskt ut mot Stilla Havet innan han svarar: "The future, Mr. Gitts, the future." För makten kommer att bestå i evighet, resa sina monument, rista sina namn i sten och bekosta historieböckerna. Det enda du har är ditt liv och det är högst tidsbegränsat. Forget it, Jake - it´s Chinatown.

Som få andra filmer är "Chinatown" värd beteckningen noir-film. Det är kolsvart, becksvart, sotsvart och det enda som lättar upp är stråk av svart humor. Det finns ingen hopp eller nåd att få, men likt Jack Gittes måste du slåss mot väderkvarnarna. Inte för de högstämda abstrakta parollernas skull, inte för att berömmas och bli berömd, inte för att bestå i evigheter. Utan för att du helt enkelt måste. För att inte hela världen ska bli ett Chinatown.

Komplement: Towne tänkte sig "Chinatown" som en första del i en trilogi där vi skulle få fortsatt följa Jack Gittes genom decennierna, från 1930-talet i "Chinatown" och vidare. Efter tusen slag blev det mycket riktigt en pyrrhusseger; Jack Nicholson fick själv regissera och producera "The Two Jakes" 1990 efter att Townes och producenten Bob Evans fått storhetsvansinne respektive dött. Filmen började projekteras tidigt åttiotal och fick sin premiär först 1990.

Evelyns bittra öde plågar fortfarande den åldrade Jack Gittes när han ger sig in i nya strider mot livets andliga och världsliga makter. Inte halvvägs till "Chinatown", men betraktad utan jämförelser en otäckt obehagligt trovärdig historia om de starkaste mänskliga drivkrafterna: sex och stålar.

Av Valdemar Westesson 06 apr 2002 20:57